Aftonbladet – 12 februari 1848, sida 2

ställd för Noels förföriska artigheter, medan hans värda kamrater arbetade på hans onkels financiella ruin. Sedan förvirringen i hans tankar något lagt sig och som han fann det omöjligt att sofya, satte sig Georg ned att skrifva ett långt bref till sin onkel, hvari ban afmåleade i så starka färger som möjligt farorna af den bana denne följde, yppande deras karakterer som omgåfvo honom genom små drag, som han samlat till den gamle gentlemannens uppbyggelse, och efter att hafva slutat sin lilla pamfist om lättsinnigheten och dess följder, med att bedja onkeln åter emottaga honom i sitt hus och anse honom som sin oföränderligen tillgifne och vördnadsfulle c. .., kastade han sig på sin säng i ett tillstånd af ängslan, som jag hellre lemnar åt min läsare att föreställa sig, såvida han nemligen har någon liflig inbillningskraft, än jag skämmer bort det genom att försöka beskrifva det. Morgonen kom och brefsvet afsändes. Döm Om Georgs häpnad, då betjenten återförde till svar, att hans onkel ännu satt vid spelbordet. Denna sista underrättelsa ansåg han fullkomligt rättfärdiga hans mellankomst, särdeles då det var i sällskap med hans vänner, som hans intet misstänkande onkel ruinerade sig. Ej ett ögonblick var att förlora och han beslöt, gå hur det ville, skaffa sig inträde hos sin onkel, hvarföre han, fattande hatt och handskar, rusade ur huset och skyndade till Park Lane. Klockan var biott nio, en timma då folk af god ton ännu ej äro synliga på gatorna, så att Georgs förvivrade sätt ej väckte någon särdeles uppmärksamhet. Hen aslände till öfverstens hus... blef osläppt och fann honom sittande vid frukostbordet tillsammens med Noel ,Hyad är ert ärende, sir? sade öfversten. Jag förmodar ni: ej skulla infunnit er här, så vida ni ej vetat alt miss Anstruther lemnat detta hus. Georg erfor ena känsla blandad af förödmjukelse öfver att onkeln, trots sitt tysthetslöfte, yppat förnållandet för Noel och glädje öfver att alla hans misstankar, rörande miss Anstruther, saknade grund: Deat her jag ej hört, sade Georg förlägen. Mr Noel och jag hafva talt om den der narraktiga affåren, fortfor öfversten, pxemedan jag ansåg dat rätt att rådfråga er vän innan jag tog nå