Aftonbladet – 11 februari 1848, sida 1

ee — fälle härledde sig från att hon nödgades medgifva detta förhållande. : Hörde ni någonsin min onkel tala om henne? fortfor Georg. Ganska ofta. Jag har hört honom säga, att ni som barn voro de bästa vänner., Ja, det voro vi verkligen.n Och jag tror han föreställer sig, att ni ännu hyser någon slumrande böjelse för henne, och ännu mer, att denna tillgifvenhet är ömsesidig. Jag fruktade något dylikt, sade Georg, och det är ett fall, hvari jag måste taga honom ur sin villfarelse. Jag kan upprigtigt försäkra er, miss Anstruther, att hon ej äger någon plats i mitt bjerta. Hon var en glad, liflig, ljushårig flicka, och ... Gör ej mig till er förtrogna, sada Louise, som ihågkom de tusen muntra puts, hvilka de i sina unga bjertans oskuld spelt hvarandra. När allt kommer omkring, så är den unga damen lika fri, som ni sjelf i det hänseendet., Jag önskar lifligt, att så förhåller sig, miss An-. struther, sade Georg allvarsamt, ty jag bar ej något bjerta att skänka henne., sn Detta är ett ämne, m:r Arden, som vi göra bäst i att ej vidröre, sade Louise i lika allvarlig ton. Låt oss för ombytes skull roa oss med att tala om er vän m:r Noel . I Noel, miss Anstruther? Huru kan ni förknippa tanken på m:r Noel med hvad vi nyss talade om ? Jo, helt naturligt, svarade Louise, skämtande. M:r Noel tycks åtminstone hafva ett hjerta att skänka bort. I Kanske ni beundrar m:r Noel? I Jag anser honom för en ovanligt vacker och glad ung man Verkligen mum!ade Georg. Ja, han är det.n Och då hon äger en så stor del i er vänskap, måtte han väl vara den värd. Å Vänskap! upprepade Georg med bitterhet. ; Er onkel tycks alldeles förtjust i honom. Jag kan naturligtvis ej kontrollera min onkels! känslor; men hvad tänkesätt hyser ni emot honom, miss Anstruther? j ) Hm, sade Louise med afsigt, liksom tveksam om hvad hon skulle svara, jag har redan sagt, att jag tycker honom vara behaglig, och vacker! och , ;D