Aftonbladet – 10 februari 1848, sida 3

nehålla i sjelfva sin motivering kunde gifva ext sakrik och fullständig ledning för representationens omdöme. Man hade så mycket större anledning till detta hopp, som Regeringen sjelf uti den förryckning dess proposition vid förra riksdagen undergick i följd af den allrådande öfvervigt som protektionistintresset då lyckades tillvälla sig, hade ett tydligt tillfälle att se huru föga bekantskap en del af våra representanter äga med detta egentligen inom affärslifvets sfer liggande ämne, och huru mycket mera angeläget det således måste vara i denna än nästan i någon annan fråga, att Regeringen håller representanterne tillhanda fullständiga upplysningar, då Ständerna äro ensamt beslutande i afseende på sjelfva tulltaxan, då dessa beslut fattas i fyra särskilda stånd och då åtminstone i tvenne af dessa stånd knappast finnes någon enda ledamot, som under det dagliga lifvet har tillfälle att samla en för omdömet upplysinde erfarentet om tullbeskattningens verkningar på det hela, samt således minst hälften af en så sammansatt representation som vår, i alla händelser är nödtvungen, att, i brist af egen sakkännedom, besluta efter yttre ledning och främmande auktoritet. Att denna uppfaitning af ställningen också icke varit främmande för Regeringen finner man af ett utiryck i den nåd. skrifvelsen, att en sorgfällig pröfning ägt rum af det utarbetade förslaget; och när man sammanlägger detta uttryck med framställningen vid den föregående riksdagen, så torde den slutsatsen icke vara otillbörlig, att Regeringen anser det till Ständerna afgifna förslaget, med dess motivering, verkligen uppfylla allt hvad man i detta hänseende billigt kan fordra. Det lärer då icke kunna bestridas, att en under sådana förbållanden tillkommen proposition till Ständerna, hvilken lemnat styrelsen det första tillfället att efter ett tillräckligt rådrum utveckla sitt statsekonomiska system, företrädesvis egnar sig att, äfven oberoende af sjelfva åsigternas allmänna tendens, betraktas sisom en måttstock och ett kardinalprof på hr finansmiristerns och hans kollegers administrativa kunskaper och statsmannaförmåga. Det är också egentligen ifrån denna synpunkt, som hr Hjerta ansett den kongl. skrifvelsen och det dervid fogade statsrådsproetokoll böra påkalla ett närmare skärskådande, och detta så mycket hellre, som konseljen räknar ibland sig en ledamo, hvilken sjeli i många år varit chef för generaltullstyrelsen. Vi skole för öfrigt ej uppehålla läsaren med vigare betraktelser öfver, huru denna granskning synes utfalla, emedan det till ena del skulle föranleda ett upprepande af sjelfva anförandernas innehåll, utan täste eadast uppmärksamheten derpå, att anmärkarens syftemil ingalunda varit att ogilla sjelfva Regeringens utgångspunkt i afseende på systemet, äfvensora han icke haft för afsigt att genomgå tulltaxan i dess helhet, utan blott att skärskåda behandlingssättet af några de mest maktpåliggande artiklarne. Hvad särskildt beträffar det slag af artiklar, som utgör hufvudföremålet för det i dagens nummer tryckta arförandet, eller artiklarna garn, så har han dermed jemväl haft en annan afsigt, nemligen att genom de framställda 2anmärkningarde, utan något anspråk på ofelbarhet, åtminstone nu, fastän i ellofte timman, framkalla den fullständigare utredning af förhållandet och de upplysningar, som saknas i Regeringens framställning, på det icke okunnighet elier irriga begrepp må vilseleda omdömet vid besluten. tj