Aftonbladet – 7 februari 1848, sida 3

tigaste för en bland våra större handlande, som gjorde cession. Stackars man! suckade öfversten. Och han nödgades lemna det? Ej precist, sir; ty efter sitt fallissement fann han det ej stort nog, så att han flyttade till ett bättre, och detta är nu att hyra. . I fall det har tillräckligt utrymme och anstår mig, så tager jag det, hvarför ni torde vara god att med görligaste första göra förfrågningar derom; å-propos de der betjenterna, hyarom ni talade, huru skola vi skyndsamt kunna få livrer åt dem ? Det kan man nog ställa till rätta, sir, tills Hugeg hinner få edra egna färdiga. Min herre har alltid några reserflivråer för extra uppassare vid större tillställningar. Godt, sir, jag skall helt och hållet öfverlemna dessa saker åt er, men det är en tjenare, med hvilken jag får lof att vara mer nosräknad. Jag mener — jag vet knaprt hvad jag skall kalla honom. Hofmästare, kanske; — är det så ni menar, sir ? Ej fullkomligt och för det närvarande kan jag ej finna någon lämpligare benämning än att kalla honom en Wilson. Hed ett ord, jag behöfver en sådan som ni, hvilken kunde i en person förena aila slags befattnipgar. Hvad man plägar kollas ott fac-totum, sir. Jag märker ni förstår hvad jag menar, sade öfversten. t : Ehuru det kan tyckas egenkärt af mig att säga det,, sade Wilson med låtsad blygsamhet, så får jag likväl uppriktigt bevänne, sir, att jag eji denna stund vet hvar en person, sådan som jag, står att innan Nå, mr Wilson, antag att ni vore den person, som skulle komma till mig,, sade öfversten. Jag, sit! Jag lemna min herre — en sådan herre som min — en herre som alltid verit så god — så ädelmodig — så frikostig Så långt hade Wileon kommit i sitt tal, då han plötsligt erinrade sig, att Georg nära nog slutat sitt glada lefnadssätt, medan onkela just började sitt, och hans tillgifvenbet och tacksamhet för den unga mannen voro just på punkten stt gifva vika, då öfversten gjorde slag i saken gerom att plötsligt fråga honom huru stor lön han hade hos Georg. IfA nta FfRxlian Y