nya lagförslaget; men i sak bör man döma efter skäl och icke efter särskilda tycken. Man hade sagt, att lag ej bör vara rationell, utan nationell. Frib. åter trodde, att lagen ej bör vara uttryck af den ståndpunkt, hvarpå ett folk står. Vore icke meningen att lagen skulle stå deröfver och förbättra folket, så behöfdes den ej. Man kunde då öfverlemna sig åt näfrätten. Utan att vilja ingå i svaromål till en viss talare, upplyste frih., att Code Napoleon varit till sina grunder utarbetad af föregående lagstiftande församlingar under 12—4144 års tid. Fribh. Hermelin, Aug., trodde Sverige genom sin bildning fullt jemnförligt med utlandet och moget att antaga en ny lag, så väl som t. ex. Österrike, hvilket redan 1844 erhöll ny civillag. Belgien, Holland, samt en och annan italiensk stat hafva antagit Code Napolton. Häraf synes, att nationerna hafva behof af goda civillagar. De vilja ej underkasta sig advokatyrens välde, som hos oss lätt kunde få insteg genom mängden af våra författningar. Redan 4737 utkommo förklaringar öfver 1734 års lag, och många hafva följt derefter. Hr Dalman, W. F., utbad sig att få upptaga några af de inkast, som blifvit gjorda mot lagberedningens fortfarande. En talare, hr Rääf i Småland, hade sagt, att 4734 års lag vore byggd på mera praktiska grunder och mindre afvikande från de gamla lagarna samt den tiden gällande seder och bruk, då deremo de nya lagförslagen förmentes stödja sig på här i landet oförsökta teorier. Detta yttrande bevisade, att den värde talaren icke tillräckligt kände hvarken våra äldsta lagar eller 4734 års lag, och allraminst de nya lagförslagen. Han skulle eljest ha kommit till en hel annan åsigt; han skulle då hafva funnit, att 1734 års lag utgjorde en mycket större revolution i vårt lagväsende och skiljde sig både i uppställning och innehåll vida mer från den förut gällande gamla landsoch stadslagen, än de förslag till civillag, hvarom här är fråga, afvika från 14734 års lag och de sedermera tid efter annan utkomna förklaringar och förändringar deraf. Om hr Rääf gjorde sig mödan att studera det nya lagförslaget, skulle han utan tvifvel finna detta omdöme bekräftadt, och de egentliga nyheter nu vara färre, än han nu bäfvar för. Samme talare har äfven påstått, att det allmänna tänkesättet icke vore mognadt för de nya lärorna och att lagen alltid borde vara i öfverensstämmelse med detta tänkesätt. Om talaren med det allmänna tänkesättet menade tänkesättet hos honom och hans själsförvandter, så hade han ostridigt rätt uti sin sats: men detta skulla troligen äfven blifva händelsen, om vi väntade tills den värde talarens söners (om han hade några) och sonsöners tid, derest de följde i stamfaderns fotspår; men om med det all männa tänkesättet förstodes opinionen hos flertalet af upplysta medborgare, både utom och inom representationen, så kunde man med trygghet säga lika med stats-utskottet, att nationen längtade er ter ett nytt lagverk och godkände de s. k. nya grundsatserna. Beviset härpå vore t. ex. antagandet af den nya arfsla;en, som af alla folkklasser, när vi endast undantaga protestanterna inom detta hus emottogs med glädje och tillfredsställelse. Denne nya arfslag var likväl en bland de mest genomgri pande nyheter i det nya lagförslaget, och när de allmänna tänkesätte. varit moget för denra s. k nyhet, så kunde man kpappt tvifia på, att det icke äfven skulle biträda öfriga förbättringar, ledande til rättvisa, förenkling och tydlighet. Man borde här vid äfven ihågkomma, att alla de förändringar våra civil-lagar, som under de sednare decennierne blifvit af konung och ständer beslutade, t. ex. in tecknings-lagen, konkurs-lagen m. fl., varit till större eller mindre del hemtade från legkommitttens ar beten, och att dessa i snart 30 år varit och ännu äro en oundgänglig bjelpreda både för regering, lagutskott och rikets ständer, hvilka dem förutan vä vid flera tillfällen skolat stå temligen förlägna om hvad de i lagstiftningsväg skulle hafva beslutat. Hi Rääf hade vidare åberopat den generela förkastelsedom högsta domstolen afgifvit öfver civil-lagförslaget. Sannt vore, att ett protokoll finnes, om talaren ej missminde sig, af 1832, d. v. s. nu för 46 år sedan, hvilket i allmänhet innehåller, att grunderna i det nya förslaget vore otillämpliga och oantagliga. Men om hr Röäf äfven här ville göra sig litet mera besvär och genomläsa högsta domstolens: speciella granskningsprotokoll, så skall han öfvertyga sig, att när det blef fråga om att genom skäl kullkasta de ifrågavarande grunderna samt de derpå fotade speciella stadganderna, det gick på det sättet, att i trots af dået generela omdömet, de ifrågavarande grunderna fingo till största delen qvarstå, likasom den uppå dem uppförda byggnaden. Flera ledamöter hade beklagat sig öfver den långa tid, hvarunder det ifrågavarande lagarbetet fortfarit. Dessa herrar torde i detta fall först hafva förgätit, att de lagkommissioner, hvilka förberedde och utarbetade 4734 års lag, dertill behöfde, om talaren rätt erinrade sig, 48 år, eler från 1686 till 4734, d. v. s. 40 år längre än ver tids lagkommittåer arbetat, och icke dessmindre var detta lagverk icke fullkomligare, än att redan året efter promulgationen förkla ringar behöfdes. Afven borde det beräknas, att de nya lagverket, d. v. s. förslagen både till civilkriminaloch processual-lagar, voro fullständigt utarbetade redan för 15 om icke 46 år sedan, samt hade, om den då varande regeringen så velat, redar under 1832 och 4835 årens riksdag kunnat i en regeringens proposition framläggas för rikets ständer En mäktig man inom huset, hr von Hartmansdorff som den tiden var medlem af styrelsen, torde vä känna orsaken hvarför så ej skedde. I stället öfver lemnades hela luntan handlöst till rikets ständer som deraf nödsakades att begära den s. k. tablå kommitteen. Hur denna sammansattes vet man, äfvensom at: resultatet af dessa arbeten blef noll, så att rikets ständer vid 1840 års riksdag måste begära en ny) kommittå, hvilken slutligen också efter tre år upp: löstes. Den nuvarande lagberedningen, mot hyvilken hela oviljan och de bittra beskyllningarne kon centrerat sig, har deremot icke arbetat längre är sedan Juni månad 1844, och under denna tid revi derat så väl hela strafflagen, som de vigtigaste och besvärligaste delarne af civillagen. Talaren funnet att detta väl snarare vittnade om drift och förmåga, än om motsatsen, helst) då man besinnade den vetenskapliga grundlighet, med hvilken kommitterade behandlat sitt arbete och som ensamt i och för sig gåfve ett oförgängligt värde åt deras verk, hvilket alltid skulle blifva en heder för vår juridiska litteratur. Imedlertid kunde det icke nog förvåna, att sedan de konservativa gjort allt sitt till, för att uppehålla och fördröja pröfningen af lagför