Jo, sir; men jag nästan skäms för sysslan, ty den är en sinnekur. Huru, ebb, mr Wilson? Värre sir, alldeles läns. Den nyheten kunde aldrig komma olägligare än just pu. All min egendom ligger under min hatt och äfven derpå är några inteckningar. Hvad låna beträffar, så finnes det ingen procentare i de tre kopungarikena, som skulle vilja försträcka mig sex shilling; kanske morgondagen kan vara oss gynnsammare och under tiden skall jag följa min förträflliga vVärds exempel och förfoga mig till mitt rum. Således kunde den man, som ena dagen bortslösat inemot tolfhundra pund på något så onyttigt som en maskrad, morgonen derpå ej disponera en så ringa summa som tvåhundra. , Wilson, som var en ganska beräknande man då det kom an på honom sjelf, hade ställt så väl till, att han var bland de förnämstaaf sin herres fordringsegare, och hade derigenomitagit sig en frihet i sätt och tal mot sin herre, som var alltför märkbar för hvar och en som råkade bevittna det. Föga anade likväl Georg att hans hus besökts af hans onkel, hvilken han på sina många och exemp ariska vänners intalan vant sig att På sednare tiderna anse som en gammal nar, en girigbukp, ett antediluvianskt djur, ja, nästan för en galning. Andra dagen derefter, dåztöfversten anordnat allt för att flytta från Abberlys till ett hotell, som låg närmare hans brorsons boning, begaf han sig till det hus han förut besökt maskerad. Han bultade på porten, Som öppnades affen vresig, halfraken portvakt, och frågade om mr Arden ver hemma. Nej, var svaret. Öfyersten bad honom dock göra sig närmare förvissad om så var händelsen, och Wilson, som af en händelse i detsamma passerade förstugan, och blef uppmärksam genom dena befallande ton, i hvilken denna begäran yttrades, förvandlade Fgenast den gamle gentlemannen till en besvärligifordringsegare, hvarföre han ansåg sig af sin pligtiäförbunden att med sin personliga oförskämdhetszlätta artilleri komma portvaktarens yvresighet till. bjelp. Hvem söker ni? frågade Wilson. Mr Georg Arden, sir, svarade öfversten. i