Är det möjligt att få veta till hvilken jag har den äran att tala? med en röst och en blick, som han sökte göra så behagliga som möjligt. Omöjligt! svarade Louise. Nå hvem är den der besynnerlige mannen i grå dominon: en vaksam argus eller en onkel? Båda delarne, svarade m:rs Noville smått elakt. Georg ärnade just stegra sin förtrolighet genom alt fatta den skönas hand och lyfta förbänget på hennes mask, då öfversten dragande henne med sig plötsligt lemnade rummet. Det intryck, som dessa båda unga gjorde på bvarandra, var utomordentligt. Louise, som sett Georg omaskerad, gjorde sig ej några skrupler att på hemvägen uttala sina tankar om sin fordna lekkamrat. Hon var alldeles förtjust i hans smak, upphöjde hans sätt, blef med ett ord, lifvad som hon var af skådespelets nyhet och munterhet, enthusiastisk i hans beröm. N Öfversten, hviken detta erkännande af hennes bifall åt hans brorson ingalunda misshagade, filosoferade öfver slöseriet i hans utgifter, och understödd af m:rs Abberlys olycksbådande aningar, för hvilken Louise plötsligt fattat det häftigaste misshag, tog för gifvet att Georg var en ruinerad man, och hvad som skulle göras för hans räddning, skulle ske snart, om det ej redan vore för sent. Georg å sin sida bade äfven blifvit fullkomligt hänryckt af sin vackra kusins sätt och utseende, och om ej hans onkel med flit haft den försigtigheten att för aftonen begagna en hyrvagn, skulle hans utskickade, hvilka hvarken voro få eller overksamma, otvifvelaktigt upptäckt den sköna: namn, karakter och vistelseort. Jag skulle kunna svära på, sade Georg till Dyson, då huset blifvit fritt från främmande, att denna verelse, af bvars klara ögon jag blott uppfångade en skymt genom masken, är...n Det falaste våp i London, afb:öt Dyson. Kom G2org och tro mig att vi båda äro för gamla att så här sent på morgonen sitta uppe och sucka romantisk kärlek i det verkliga lifvetn. Hvad lider tiden? frågade Georg. Klockan är öfver sex; gå och sof bort sorgen, så skola jag och Wilson se till att allt kommer i skick igen.