slagen, de nu klaga öfver att arbetet gått för långsamt. En talare, hr Printzensköld, hade sagt, att man först borde vidtaga åtskilliga preliminära förändringar, t. ex. lagmansoch kämnersrätternas indragning, innan en ny lag antoges. 1 sanning rätt naivt. Rikets ständer hafva i tre om icke fyra riksdagar å rad för sin del beslutat afskaffandet aflagmansoch kämners-rätterna, ehuru de konservativa vid förra riksdagen lyckades att då få saken att förfalla. Det har således varit försi konservatismen hos den förra regeringen och sederr men hos ridderskapet och adeln och j som allt hitintills hindrat den nyttiga i ken samma konservatism nu påstår bö afgöras. Taktiken är således den, ati alla sina krafter för att hindra prelir samt sedermera föregifva, att man, i till att detta ej blifvit fattadt, icke ken ingå i pröfning af hufvudsaken. En annan värd ie t, grefve Gyldenstolpe, hade förmenat, att ctt iagverk icke borde stödja sig på ratione!a idter, utan endast på de nationela. Talaren för sin del trodde deremot, att om de nationela åsigterna icke tillika voro rationela, d. v. s. förnuftiga, så tillhörde det just lagstiftaren att bortarbeta dessa fördomar, samt införa en lag, grundad på förnuftiga rättsbegrepp. För grefve Gyldenstolpe, som ju egde beiäsenhet i historien, borde det eljest ej vara obekant, att de främsta, de skarpsyntaste, de mest upplysta i landet varit folkens lagstiftare, och att l:garne just varit det som kraftigast verkat på folkens lyrne och bildning, som qvarhållit dem i barbari eiler höjt dem till civilisation och frihet, med ett ord, som skapat deras historia i tideböckerna. Talaren tillstyrkte bifall å stats-utskottets betänkande. Grefve Anckarsvärd, C. H., ansåg, att man hade gått ifrån den föredragna frågan, då man började afhandla det nya lagförslagets beskaffenhet. Tids nog komme man dertill, när det blefve Ständerna förelagdt. Den första frågan vore pu, om Svenska folket vore ;belåtet med sina lagar, med det chaos af förklaringar och författningar, hvilket följt af vår 100 år gamla, föråldrade lag. Denna fråga ansåg tal. icke kunna tillfredsställande besvaras. — Det vore från åren 4809 och 41810, soma lagkommittåerna härleda sig; att de ännu icke fullbordat sitt arbete, komme af de långsamma formerna och från Ständerna. Ingen mer än KE. M. kunde bedöma hvad skyndsamhet som är möjlig, och åt honom borde afgörandet öfvyerlemnas. Lagberedningepns förmåga förtjenade att uppskattas högre, än efter värdet af handarbete. — Gr. ansåg husets värdighet fordra att nämna den, som h. exc. grefve Posse nyss tillrättavisat: hr Munck af Rosenschöld. Under det man afhandlade frågan om lagar och författningar, kunde man ej-sakna begrepp om hvad som menas med uttrycket: ställa under framtiden. Detta uttryck, användt om lagberedningens ledsmöter, hade väckt en vedervärdig känsla, och den, som nyttjat det, hade derigenom ställt sig sjelf under samtiden. (Flere bravorop.) Frih. Cederström, Rud., föreställde, huru mycket godt och nyttigt kunnat åstadkommas, om vi haft qvar de summor, som äro använda på det nya lag verket. I ett fattigt land, der tjenstemännen hafva små löner, och Ständerna, när begäran om påökning göres, svara: ja, det är väl billigt, men vi hafva ej råd; der presterskapet klagar öfver att gamla skollärare blifva befordrade till indrägtiga pastorater framför meriterade kyrkoherdar; der handel och näringar aftaga, och i aflägsna orter skatterna utgå med svårighet; der fattiga krigsmän gå omkring och tigga, med en pension af 8 rdr bko om året, eller 42 rdr, i fall de varit i kvig: der borde ringheter af en summa af 12,000 rår icke utgöra skäl till att bevilja den. — Te!. kunde ej inse, hvarför den ene ledamoten i lagberedningen skulle hafva 4000 rdr i aflöning, och nämnde något om att många kockar skola icke alltid koka så god soppa. Frih. yttrade vidare åtskilligt om det nya lagförslaget. Han vore icke så förtjust deri, fom hr Åkerman. Om det ock, såsom hr Fåhreus yttrat, vore stödt på rättsfilosofiska grunder och komme att utgöra en vacker minnesvård från vår tid, Vore likväl 300,000 rdr en nog dryg summa för experimenter. Dock kunde det bero dervid, om man stannade vid att betrakta lagförslaget blott såsom ett litterärt arbete. Att utarbetningen deraf afbrötes, gjorde ingenting, emedan tid behöfdes för det redan färdigblifnas granskning. I afseende på hvad frih. Hermelin anfört, att det nya lagförslaget vore ryttigt till förtydligande af vår gamla lag, menade frih. C., att om det förra blefve lag, kunde det komma att behöfva lika mycken tydning. Tvärtemot att en lag borde afskåffas derför att den vore 400 år gammel, såsom grefve Anckarsvärd velat, menade frih., att det är under århundraden, som lagar sammanväxa med folken. , Det nya Jagförslaget vore ej någon omarbetning af vår gamla lag, fastän det bibehållit namnen å indelnirgarne. Det i det oftanämnda Jlagförslaget intagna stadgandet om lika arfsrätt, antagandet hvaraf hade så smärtsamt berört många ledamöter af Riddarhuset, kunde icke hos detta verka till gillande af lagförslaget. Det går genom tiderna — tillade talaren, pathetiskt — vinddrag af åtskillig beskaffenhet. Det närvarande vinddraget är rationalistiskt, och jag vill ej klandra dem, som följa det; men sjelf vill jag afvakta ett annat vinddrag, som förer lagen dit jag vill, och då skall jag följa med. Slutligen uttryckte tal. sin önskan om återremiss, och ansåg icke otjenligt,i om viss termin utsattes för fullbordandet af lagberedningens arbete; men ville äfven nöja sig med bifall till hvad frih. Palmstjerna och grefve Gyldenstolpe föreslagit. Grefve Gyldenstolpr, anton, medgaf ati han måhända felat, då han velat att Rättegångs-balken skulle föreläggas Ständerna utan afvektan på civillagens fullbordan; men åberopade såsom en autoritet på sin sida ett yttrande af nu af. justitiestatsministern frih. Nordenfalk. Vid K M:ts propositioner hette det förr från motsatta sidan alltid: så och så mycket har det och det kostat; men hvad är resultatet? Samma argument ville tal. nu begagna. Det fägnade honom, att grefve Anckarsvärd nu ville bifalla allt, hvad K. M. äskade; getta vore desto mer fägnande, som grefven förr alltid varit regeringens värsta motståndare. Till lagstiftning funnes i Sverige icke någon Napoleon, och icke heller lärer det blifva någon, icke ens i Statsutskottet. Grefve Lagerbjelke yttrade, att den fordna lagkommitteen hade varit billigare än den nuvarande lagberedningen, och att då en ledamot af åen förra, som äfven är ledamot i den sednare, för det förra uppdraget åtnjuter pension, borde detta göra lagberedningen billigare. Påståendet, att rättegångseliminärt