Aftonbladet – 7 februari 1848, sida 1

dårskaper och utsväfningar. Hon såg honom eftersökt och firad, cch då supen tillsades, ledde han till banketten ett fruntimmer, utmärkt lika mycket för sin börd som för sin skönhet, — äfven kungligt blod hedrade festen med sin närvaro, och i Louises ögon, som var van att af princip vörda hvarje gren af den regerande familjen, var skillnaden mel!an en upphöjd rang, då den prydes af talanger och utmärkta egenskaper, eller då den förnedras af låghet och medelmåtta, ej så påfallande som den skulle förefallit den med sällskapslifvet mera erfarna. Han var en prins — och till på köpet af blodet, och då han med ett fryntligt småleende gjorde sina nödiga frågor och pratade sitt vanliga fadda nonsens, följde hon honom med ögonen, som om han varit en halfgud. Mine läsard äro kanske ännu okunnige om att gamle Arden i sin ifyver gått ett steg längre än klokhet och grannlagenhet medgåfvo. När affären med lady Frances var till ända, hade ban i: ett bref till Georg. framkastat, ingalunda några vinkar om lämpligheten af ett parti med hans väckra kusin, utan en löslig anmärkning att han hadei sigte ett ungt älskvärdt fruntimmer, som han var öfvertygad om vore skapad för att göra honom fullkomligt lycklig. Den unge mannen, kanske förbittrad öfver hennes ladyskaps otrohet eller möjligen besluten att aldrig mer anförtro sig till qvinnors trolöshet, gaf härpå ett obestämdt och undvikande svar af den ungefåra lydelse, att han oåterkalleligt: beslutat att ej gifta sig. Ofversten insåg genast, att nu vera enträgen ej var rätta sättet alt vinna målet, utan låtsade derföre som han glömt bort detta bestämda afslag på sitt förslag. Öfversten var ytterst belåten med att allt tills dato gått honom så väl i händer, och önskade att Louise skulle demaskera sig, medan han sjelf och m:rs Abberly bibehöllo sitt inkognito, för att se det intryck hennes ovanliga skönhet skulle göra på hans brorson ; men Louise kunde. ej förmås att gifta honom denna fördel. Han fjettrades ändå at hennes röst, figur och sätt, och ehuru hon stödde sig mot bans för honom okända onkels arm, tilltalade han sin vackra gäst, just som de tönkte aflägsna sig: