Öörbrytelser af sinnl:g utsväfning, såsom följd al den förvirring i tänkesättet, till hvilken skamiösa skrifter till en del äro skuld. Otuktiga våldsamheter emot barn haåfva ökat sig ifrån! 4139 till 406. Brott emot menniskolif (fadermord, förgiftning, mord, barnmord, dråp) hafva förblifvit sig temmeligen lika i antal, eller bafva blott knappt märkbart tilltagit. Från 4836 till 4840 var deras medeltal 744, under de tre följande åren hade de ökat sig till 740, 754, 756, år 1844 minskats till 633. Om stölder under försvårande omsiändigheter under åren 4826—1830 i medelial stego till 3296, är denva förminskving väl blott skenbar och låter förklara sig ef rådskamrarnas benägenhet sid de läsre, och anklagelsekamrarnas vid de högre dorstolarne, att förvisa stölder, hvilka förut ansågos för qvalificerade, såsom enkla stölder till korrektionsdomstolarne. Häraf låter sig till en del den stora skilnaden förklaras, att under åren 1826—41830 det årliga antalet af enkla stölder i medeltal blott belöpte sig till 412,576, deremot år 4844 till mer än dubbelt, nemligen 26,739. Följaktligen kan man antaga, att böjelsen för rågra slags brott har förblifvit sig lika, men för andra tilltagit. Ait de så kallade förseelserna (contraventions) nästan årligen förökas, är obestridligt. År 1825 räknade man 34,047 sådana, år 4852 redan 64.834, år 4844 till och med 97,044. Afråknar man här också de fall, som till följe a! de ofvannämnda rådsoch anklagelsekamrarnas mildhet på de sista tiderna blifvit öfverflyttade ur brottens till förseelsernas antal, så stiger tillvexten inom 20 år dock alltid till hälften af det förra antalet. Men det bedröfligaste är den så att siga regelmässiga tillväxten i antalet af återfall så blend dem för brott, som bland dem för förseelser, inför domstol tilltalade. Det noggranna bestämmandet af detta antal genom domarna har först år 4853 blifvit möjligt. Då räknade man hland 7,223 för brott anklagade blott 1,446 återfallne, år 1844 deremot 4,821, alliså fjerdedelen af ella anklagade. Anmärkningsvärdt är också, att ibland de 4,824 återfallne för år 1844 blott 268 förnt varit dömde till tvångsarbete i Bag103 eller till svårare fängelsestraff i centralföngelserna, under det att 1,3543, dömde till fängelsestraff af andra klassen, utgått ur departementsfängelser, och 40 i första instansen blivit fällda till böter. Biand de för förseelser lagfö de, hvilkas antal steg till 67,799, befunnos ir 18535 8,909 återfallae och år 4844 ibland 97,044 lagförde 45,044, alltså 135, procent. Alven i denna klass var attså tilltagand-t af återfall starkare än det af förseelserna öfveri Frankrike (V, af brottens, Y4 af förseelsernas totalantal) synes visserligen oroande, och tll ejer bedröfvelse skolen j erfara, att dessa uppgifter frin domstolarne deröfver till och med åro under verkliga förhållandet. Ty domstolarne döma blott dem, som äro återfallne, hvilka för dem blifvit noterade såsom förut dömde; men för huru många lyckas det ej att höljz deras förflutna lefnad inför domstolen i en ogenomiränglig slöja? För det mesta blifva sådana menniskor först efter deras dom i streaffanstalterna, ull hvilka de afföras, igenkände under deras verkliga nazin, med bvilka vanärande minnen äro förknippade. Af de officiella uppgifter, hvilka inrikesministern bar meddelat Utskottet, synes, att man i cenvtralfängelserna skilj.r de lagligt bestämda återfallna från dem, som komma i dagen efter den andra domen. Den 4 Januari 4846 räknade ran bland 453,583 manliga straffångar 4,557 återfall af första slaget och 4,138 af det andra; alltså belöpie sig anjalet af de för deras återfall icke straffade till mer än fjerdedelen af de derför bestraffade, och totalantalet af återfallne i centralfänge!serna till 3,675, alltså till 41784., procent af alla dervarande fångar... Många centralfängelser i pärbeten af stora städer äro till ?3, ja till och med till ZY, fyllda med iterfallne. Fängelset i B.guos och departementsfärgelserna inträffade återfall; men förmodligen skulle dylka forskningar lemna samma resultat, nemligen, ati till summan i embetsmannauppgif erna ännu en fjerdedel af densamma bör läggas. Så är det verkliga förbållandet med mängden af brott och återfall i Frankrike. Det låter endast förklara sig af våra straffanstalters ofullkomliga beskaffenhet. Att de ofvan omtalade delvisa förbättringarne (sfskaffandet af marketenterierna, föreskrift om tysinad, strängare tukt), äfven om de sträckt sig till alla fängelserna och icte blott till centralfängelserna, blott skulle åstadkomma en ofullständig reform, är klert deraf, att da redan från år 4839 äro införda och att scdan den tiden ingen förbättring har återfallen i centralfängelserna från den 4 Jan. 1838 se vi, att iblani 12,648 menliga straffanger 3,232 voro återfallne, alltså 445840) proc., följaktbgen I. proc. mindre än 8 år sednare. D:s:a siffror tala högljuidare än allt, hvad som ejjest kan blifva sagdt emot bibehållandet af det nervarande systemet. Ett system, hvilket inom få år har fört till fördubbling af förseelsernas ental och till en ständigt stigande förökning I aterfallen, bevisar att gemensamt inspärrande, trots alla bemödanden för undanrösjande af dermed förenade olägerheter, till följe af sin natur sätter ett oöfverstigligt binder emot hvarje senomgripande reform. Och hu:u kan det vara annorlunda i en dun.tkrets af förderf, der på visst sätt hvarje andedrag hos dena ene qvälver de goda rörelserna hos den ardre och upptänder onda lustars låga. De visaste mått cch steg blifva tiil följe af fångarnes beröring med hvarandra en anledning till ofog. Det omtalade påbudet af tystnad retar, i det alt det gitver en svårighet att öfvervinna, nemligen den hos menniskor, som lefva tillsammans på samma ställe, äro undarkactada carmma 4ate Ant Lältida med samma och om man år 4844 blott räknade 2367, såls hufvud. Denna starka proportion af återfallenl: i Loos t. ex. räknar 370 sådana bland 9801: fångar, och det i Melun 743 bland 4,083.: Det felas oss uppgifter till besämmande af dejn we mm a OD MR visat sig bland fångarne. Ur öfversigten öfverl.