Aftonbladet – 4 februari 1848, sida 3

emot handlanden, som vanligen är den, som i motboken icfö:t eller låtit införa de reqvirerade varubeloppen och priset, måste väl denne bok, äfvensom den räkning han tillstä!lt, få ut-Igöra fullt bevis, chvad den med hans bokföIring och bandelsbok, i:stämmer, eller icke. -JAr nu, genom vanvård eller olycka, detta kon-cept eller afskrift för köparen förkowmmet, icke i borde väl handelsboken, dersf förbättras och erhålla större vitsord mot köparen, än om samma k neept eler afskrift aldrig unnits till i I bokformat, utan enlgt 4 och 2 ÄS endast I dag-, vecko-, månadseller års-räkningar. S lär det likväl i slutet af 4 föreslaget; och samma handelsbok, som, jemlist 4 och 2 SS, vimed tillställd räkning ej utgör mer än halft -ibevis med rättighet för svaranden att sig genom vä:jemålsed från krafvet fria, och som -jufan sådan räkning gäller alls intet, blifver, entigt 4 S, blot derigenom att tillställd motbok -förkommit och utan allt afseende å hvad denna må hafva innehållit, så ofelbar och kraftig, att den helt ensam, på grund af det förkomna bokfor matet, icke allenast upphöjes till halft bevis, Jutan jemväl berättigar käranden att medelst an-nan persons fyllnadsed deraf tillskapa full laga bevisning. Och hvad kan väl vara obestämdare, än uttrycket mfel i motboken, hvilket härrör af köparens åtgärd eller vållande? Eller skulle det vara möjligt, att lagstiftaren här finge förbise att, så snart motboken upptager lägre pris än det allmänna och det som finnes andre debiteradt, det är uppenbart att köpmannen med sin handelsbok och desses räkningar kan -l visa att grunden eller pfelet är i motboken; !loch hka uppenbart är ock i de flesta fall, att -Idetsamma härrör af köparens åtgärd, att pruta, -om vållats, af hars hushållsaktighet eller snålhet att sig det lägsta priset betinga, ehuru det -Ibevis, han derom i motboken erhållit, icke vid tvist bädanefter tjenar till annat, än försvaganIde af hans talan, enär motboken, förkommen leller i behåll, efter lagförslaget miste tillöka Ihandelsbokens vitsord och förmåga, att förvandIles till fullt bevis genom edgång at bokföraren, som vanligen är med aftalet, motboken och der i Igjorde införingsr helt och hållet obekant. Lagförslagets 3:e hörer, såsom redan är ,Janmärkt, till Utsökningsbalken, der utmätnings;Igildhet afhandlas. I början af denne bestämImes tiden för klander å tillställd rakning till hinom samma månad;; men då, sedan lagförslafIget bhfvit antaget, ingen borgenär lärer vara -Jenfaldig nog, att delgifva räkning förr än mot slutet och helst sista ögonblicket af minaden, hade det måhända varit lika ändamålsenligt, men enklare, ait stadga, det klander å tillställd räkning aldrig finge äga rum. — Slutet af Y:n åter omtalar räkning genom köparens påskrift godkänd, utan att det på minsta sätt är anTtydt, om f. ex. köparens blotta egenbändiga namnteckning under räkningen eller en simpel endossering bädanefter skall innebära ett godPkännande af allt hvad räkningen upptager, al I dess slutresultat, balans eller saldo, eller alleI nast gälla som ett intyg att köparen om räkningens tillvaro och innehåll tagit kännedom, Iden vidsträcktaste tydning hvartill en så beUskaffad påteckning borde få föranleda. Imell:n dessa ytterligheter är i S:n stadgadt, att till:Iställd och godkänd, eller icke protesterad eller Jklandrad räkning blifver mika utmätningsgild, som förfallet skuldebref.. Så der temligen allmänt torde man väl vara derom ense, att ett verkligen m,förfallets, d. v. s. upphördt, betal: sleller inlöst skuldebref alls icke, och ett mill Ibetalning förfallet skuldebref icke heller i rinIgaste mån bittills bordt och hädanefter borde -Janses för utmätningsgildt, i annat fall än om detsamma tillika är klart och ostridigt, samt missräkning eller qvittnin: i skuldbeloppet ej frågakommit. Mingen torde alltså anse, att med berörda äfventyr icke varit mycket värre I menadt, än i 2 S af Kgl. Förordningen den 28 lIJuni 4798, som, ehuru i lagförslagets början Ihelt och hållet upphäfd, i förevarande afseende här ordagrannt återupplifvas. För insändaren deremot hsr det icke allenas! synts hårdt, utan rent af orättvist, att den delgifna räkningen, detta alldeles obestyrkta anIspråk, skall behöfva protesteras eller öfverklagas och det inom den ofvan anmärkta månaden, vid äfventyr i annat fall, att den lösa uppgiften, det nakna yrkandet skall anses icke allehast som skuldsedel, d. v. s. både bevis och erkännande om skuldens tillvaro och laglighet, utan jemväl göra den till betalning förfallen och till och med utmätningsgild, så att, fastän räkbingen tillsammans med handelsboken enligt lagförslaget icke utgör mer än halft bevis, som också derföre ansetts å ena sidan kunna genom vär emålsed tillintetgöras, eller å den andra behöfva med fyllnadsed styrkas, denna samma räkning, blott derföre att den ej kunnat i ögonblicket protesteras eller vid domstol klandras, likväl ensam skall gälla icke blott som fullt bevis om skuldens tillvaro och ostridighet, utan äfven derom, att missräkning och qvittning icke äger rum, samt att betalningstiden inträffat, detta sistnämnda till och med utan afseende derå, att sjelfva räkningen möjligen upptager flera olika liqvidationsoch förfallo-terminer för särskilda partier af de borgade varor, den angår. Det är icke heller sällsynt, än mindre Oo tänkbart, att, utan minsta origtighet i afseende l! på pris och varor, som köpraannen utborgat,l: den tillställda räkningen derå kan utvisa ett deficit eller ock, utan balans eller saldo, gå jemnt ihop endast i följd af ett origtligt utförande af köparens, på kredit eller i afråkning köpmannen lemnade varueller penningebelopp. Skall väl i sådent fall räkrvingen, fastän icke utvisande någon köpmannens fordran, likväl vinna bevisningskraft i alla nyssnämnda afseenden mob pköparen,, om han icke inom sammar månad med vittnen protestcrat eller instämt och klandrat vid domsolen i den ort, der han har sitt hemvist? i Hvilba wttaror I säntkan da ckål kan lagstiftaren