Aftonbladet – 4 februari 1848, sida 2

Er mm —— ——— .;—w2 128 8 sSsveessslbome—2.,.J RR nehåll och fråga om deras råd i hvad han vidare borde företaga sig. Brefvet var från lady Frances sjelf och hade följande lydelse: Detta skall komma er tillhanda, då jag är långt aflägnad, och, hvad vår tillernade förening angår, evigt skild från er. Det steg jag tagit är, jag inser det, sådant att det skall ådraga mig min faders missnöje och verldens klander; men n? får ej klandra mig, ty jag är öfvertygad att vårt giftermål aldrig blifvit lyckligt. Jag hyser all möjlig aktning för er: mitt omdöme om ert hjerta och karakter har ej förändrats sedan vi första gången råkades på kontinenten, men en närmare bekantskap har sedermera förvissat mig att våra tycken och syften äro så konträrt motsatta hvarandra, att vår förening skulle burit en beständig oenighet som frukt. Att bafva vädjat till er eller min fader, på dem punkt sakerna då stodo, visste jag skulle varit fåfängt: — jag riskerade derföre beskyllningen för timlig oförsigtighet, för att undvika evigt elände. Jag fann i er älskvärde och bildade vän en varelse, som i allt sympatiserade med mig, som ingick i alla mina ideer, såg med mig, kände med mig, och som med ett ord tycktes enkom skapad för att göra mig lycklig. Alt detta förvånar er kanske, och ni håller mig för hjertlös; men emellan er och mig har aldrig herrskat . denna harmonierande sympatin, hvilken Jackson så skönt beskrifver som väsendtligt för ett ömsesidigt förtroende och ett utbyte af känslor. Det var medvetandet af frånvaron af denna själarnas sympati, som. gjorde mig olycklig och lät mig förese mitt lif som ett dystert perspektiv från altaret till grafven. Jag har nu tagit ett steg Som afgör mitt öde. Till Italien föres jag af en älskad make, och der, under en himmel lika molnfri som våra själar, vilja vi visa verlden buruw verklig sällhet och hvar sann förnöjelse står att finna. Ad (Forts.) Y —— ————— LL z — Fö varande väcker en viss m:r Wright mycker tipsen i London, Till alla åskådares or våning, ja förskräckelse, uppklättrar han till spetsen af de högsta torn, utan biträde af annat än sina nagJar, några snören och små käppar.