Aftonbladet – 4 februari 1848, sida 1

4 dring, lemnade han samma dag han afreste ett bref, fullt af goda råd till sin dyra vän Arden, besvärjande honom att kufva den passion för spel, hvilken beherrskade honom alltför synbart för alla dem, som önskade hans lycka. Georg förargad2 sig öfver att hans goda vän Flowerdale så brådstört skulle lemna den lyckliga kretsen, och ännu mer öfver hans förmaningar; men efter en stunds eftertanke kom han till den lugnande slutsats, att Flowerdale hade skulder, att han behöfde penningarne och att hans bref blifvit förestafvadt af hans vänskap, hvari Dyson och Dallimore bjertligt instämde och dränkte de så obehagiga tankar, som Georg ännu hyste, i några glas claret, interpauserande med: Hvad betyder det? bHvad var det för ondt deri? aFlowerdale var indå en hederspascha och menade ej så illa! Georg ersatte snart denne gunstling med andra, och lifvet vid Grosvenor Square förlorade intet i iflighet genom den försigtige baronetens frånvaro, tills den af vår bjelte så ifrigt afvaktade tidpunkt nträffade och gjorde en plötslig förändring i dessa röjens natur. Earlen af Roxeth samt hans grefvinna, jemte deas blomstrande dotter, lady Frances Bellamy, anände till London, och Georg var naturligtvis oupprörligt vid hennes sida. Hennes nåd var, såsom ag förut nämnt, vacker, men hon var äfven lärd, ich buru mycket hon i sitt umgänge med Georg n tyckte om personen, — huru passande hennes ader än ansåg dessa fjorton tusen pund om året åsom tillägg till hennes förut egande förmögenhet, inderskattade hon dock sin älskares själsgåfvor, hvarörutan hon hade den högst vanliga svagheten att, å ofta tillfälle gafs, låta sin öfverlägsenhet framysa på andras bokostnad. Denna svaghet, för hvilen de fleste af mina läsare kanske varit utsatte, jorde henne i högsta grad angenäm under ett flöte töte, men så snart en tredje person anlände, blef lenna qvickhet, som förut förefallit så behaglig i wennes samtal, nu använd att roa nykomlingen på jet förra sällskapets bekostnad, som blef målet för jennes spe och de satiriska pilar, hvilka hon så väl örstod att rikta, men som hon, tänkande med de amle: Nemo orator sine multitudine audientev, ej årdade sig om att afskjuta, då ingen fanns som