Aftonbladet – 3 februari 1848, sida 3

um — — .— — — — mn wj n—O — KO Istått, hvilket naturligtvis tvang hr de ChateauRenaud alt intaga densamma platsen, som han sist innehaft. Lucien mottog pi:t,.len med ett gladt leende. När hr de Chateau-Renaud mottog sin, blef hen, från blek, sem han var förut, alldeles blåblek. Derefter förde han handen till sin balsduk och drog på den, som om den velst qväfva honom. Ingen kan kan göra sig ett begrepp om den känsla af ovilkorlig fasa, hvarmed jag betraktade denzce unge, sköne, rike och elegante man, som dagen förut, om morgonen, hade trott sig bafva ännu många år att lefva, och som nu, med kallsvelten på pannan cch ångsten i bjertat, kände sig dömd till döden. vÄren j färdiga?, frågade hr de Chateaugrand. pJön, svarade Lucien. . Hr de Chbateau-Renaud gjorde en jakande åtbörd. Jag vände mig bort. Jag hörde eit par händer tre gånger sammanslås och vid tredje slaget knallen af de båda pistolernpa, Då vände jag mig åter om. Hr de ChsteauRenaud låg på marken,-ibjelstjuten, utan att hafva uppgifvit em suck, utan att hafia gjort en enda rörelse. Jag närmade mig till honom, drag-n af denna oöfvervinneliga nyfikenhet, som briugar oss att betrakta en katastrof ända till slutet. Kulan hade inträngt genom tinningen på honom, just på den fläck, som Lvecien visat mig. Nu sprang jag frara till denne. Han stod kall och orörlig; raen så snart han såg mig nalkas, slippte han pistolen och kastade sig i mina armar. O, min bror! ... min stackars brorl ropade han. Och nu utbrast ban i snyfiningar. Dessa voro de första tår:r, ypglingen kade utgjutit alit ifrån första underrättelsen om tans brors död. SLUT,