Aftonbladet – 3 februari 1848, sida 1

xDu yrar, käre Victor. Det var skumtitamburen, så att du ej kunde se rigtigt; och dertill bar du hö:t galet. S kert satt du och sof... du sprang yrvaken upp och visste icie hvad du såg eller hörde. Gå derföre ut igen och fråga hvad den der herrn heter., Åb, det är icke värdt. Jag kan svärja på att jag icke bedrager mig och att jag hvarken sett eller hört galet.n Nå, så släpp då in honom., Victor gick helt darrande till dörren, öppnade den och ropade, medan han stannade qvar i det inre rummet: Vill herrn vara så god och stiga in? Då hörde jag i salongen, i trots af den öfver hela golfvet utbredda, mjuka mattan, steg, som närmade sig dörrn till min kammare, och i samma ögonblick såg jag verkligen herr de Franchi inträda. Jag bekänner att min första känsla var en känsla af fasa. Jag reste mig från stolen och tog ett steg baklänges. Förlåt att jag besvärar er vid en sådan timma som denna, sade herr de Franchi; men jag anlände till staden för tio minuter seda., och ni begriper väl att jag ej velat afvakta morgondagen, för att komma och språka med er. O, min bäste Lucien! ropade jag, i det jag spr ng till honom och slöt horom i mina armar. Det är nin Och oaktadt allt det våld jag gjorde på mig sjelf, störtade ett par stora tårar ur mina ögon. Ja, sade han, det är jag.n Jag räknade tiden, som förflutit. Brefvet kunde ej bafva framkommit till Sullacaro, icke ens till Aj:ecio. : O, min Gud! ropade jag. Men då vet ni ju ingenting. Jag vet allt. Huru? ... allt?o Ja.n . . . pVictor,, yttrade jag till min lakej, som ännu icke var särdeles lugnad, lemna oss; eller snarare återkom om en fjerdedels timnia med en väl serverad bricka. Ni superar hos mig, Lucion, och ni ligger här. — Gör ni icke det? Allt det der går jag gerna in på,, svarade han. Jag har icke ätit något, sedan jag reste genom Auxerre. Når jag kom dit, der min! stackars bror bott, kände ingen mig, — eller snarare, tillade hanmed ett sorgligt leende, ptycktes alla känna mig; ty ingen slippte in mig och ingen ville tala vid mig. Jag måste således gå derifrån, lemnande hela huset i revolution. . . I I sanning, min käre Lucien, är icke er lik