Aftonbladet – 3 februari 1848, sida 1

ket bref innehöll den underrättelsen, att hennes son dött af bjernfeber. XX. Tvärt emot vanligheten, ifråga om sådana affärer, gjorde denna duell föga buller. Sjelfva tidningarna, dessa publikens gälla, ofta falska trumpeter, tego dermed. Endast några förtrogna vänner beledsagade den olycklige unge mannens stoft till Pere-la-ehaise. Men herr de Chateau-Renaud nekade enständigt att lemna Paris, ehuru mycket hans vänner bestormade honom med böner att han blott på en tid skulle resa bort. Ea stund hyste jag det uppsåtet att låta Louis bref till hans anhöriga åtföljas af ett från mig; men ehuru tillfället var förträffligt, kände jag dock motvilja för en osanning, i fråga om en sons och en brors död, Jag var öfvertygad att den aflidne hade mycket stridit med sig sjelf, innan han kunde förmå sig till denna osanning, och att endast de vigtiga skäl, hvilka han för mig utvecklat, kunnat förmå honom att så handla. Således lät j.:g bli att skrifva, och det med fara att bli beskylld för liknöjdbet och otacksambet. Jag var öfvertygad alt baron Giordino Martelli gjorde på samma sätt. Fem dagar efter den sorgliga händelsen, satt! jag hemma hos mig klockan elfva på aftonen, och arbetade vid mitt skrifbord, som jag flyttat fram till brasan. Jag var ensam och vid temligen dåligt lynne, då min betjent inträdde, tillslöt. dörren efter sig och yttrade med en röst, som hörbart darrade, att herr de Franchi var der och ville tala med mig: Jag vände mig om och fixerade den stackars karlen. Han var blek som ett lik. Hvad är det. du säger, Victor? frågade jag. Åh, Kära herre, jag Vet sannerligen icke sjelf hvad gg säger.n Hvad är det för en Francbi du talar om? Herre Gud!,,, jag menar herrns vän... den der... som var här ett par, tre gånager. Du är tokig, kära du. Vet du icke att jag b:de den olyckan att förlora denne min vän för fem dagar sedan? Jo, jag vet det. Det är just derföre herrn ser mig så upprörd. — Imedlertid är herr de Franchi här igen. Han ringde. Jag var itamburen... när jag öppnade dörrn och fick se honom... gick jag baklänges af förskräckelse. Men då steg han in och frågade om herrn var hemm2. Jag var så upprörd att jag svarade ja. — Då sade han: ;Gå och säg till att herr de Franchi ber att få tala med herrn. — Och så miste 2g gå in.