Min far pekade på pendylen. Jag följde rigtningen al hans finger. Klockan visade på tio minuter öfver nio.n Det är godt, min farn, svarade jag då. Ske Guds vilja! — Det är väl sannt att jag lemnar min mor, men blott för att få vara hos er., Då sväfvade ett matt småleende öfver hans läppar och han aflägsnade sig, i det han gjorde en åtbörd, full af värdighet. Dörrn öppnades af sig sjelf; vålnaden försvann och dörrn tillslöts åter., Deona de Franchis berättelse gjordes på ett så naturligt sätt, att det var påtagligt att den tilldiagelse, hvarom han berättade, ettdera verk g ligen egt rum, eller ock alt hau i sin upprörda sinnesförfattning varit rof för en illusion, den han sjelf ansåg för verklighet och som just derför var lika ryslig som verkligheten. Jag torkade svetten från pannan. Och nuv, fortfor Louis, vill jag säga det öfriga. — Ni känner ju min bror? Jan Hvyad tror ni han gör, när han får veta att jag stupat i en duell?x Han begifver sig genast från Sullacaro till Paris, för att utmana den, som varit er baneman. Alldeles. Och om äfven han stupar, så blir min mor tra gånger enka: enka efter sin man och enka efter sina båda söner., Åck, jag förstår! Det är förskräckligt.n Nå väl, detta är något som måste undvikas. Derföre har jag skrifvit det här brefvet. Om min bror tror att jag dött af hjernfebern, skall han icke vredgas på någon, och min mor skall lättare trösta sig vid den tanken, att slaget drabbat mig af Guds band, än vid den att jag fallit ett offer för menniskor. Så framt icke... Så framt icke? upprepade jag. Dock nejs — Svarade han på sin egen tanke — jag boppas att det icke skall bända.n 7