Aftonbladet – 2 februari 1848, sida 1

Ni sof.n Nej, jag var vaken. Tror ni då icke att en far kan göra besök hos sin son? Jag svarade ingenting, just emedan jag i djupet af mitt bjerta trodde på möjligheten af sådana besök. Huru tillgick det? frågade jag, efter en paus. Ack, min Gud! på det enklaste och mest naturliga sätt. Jag låg och läste, under det jag väntade min far; ty jag visste att, om någon fara förestod mig, skulle min far inställa sig här. Vid midnatten slocknade lampan af sig sjelf, dörren öppnades långsamt och min far visade sig. Men kuru visade han sig?, frågade jag. Alldeles sådan han var i lifvet, och klädd i samma drägt, som han vanligen pläigsde bära. Det var blott den skillnaden, att han var ofantligt blek och att hans ögon voro utan bliek. O, min Gudlh Då skred han långsamt fram till min säng. Jag reste mig upp och stödde mig på armbågen. Var välkommen, min farl sade jg till honom. — Då närmade han sig ännu mer och betraktade mig stelt, och jag tyckte att den själlösa blicken eldades af den faderliga kärleken., Fortfar!... Det der är förskräckligt.n Då rörde sig hans läppar och — huru besynnerligt! — fastän hans ord icke frambringade något ljud, hörde jag dem dock i djupet af mitt innersta, tydliga och vibrerande som ett echo.n Nå, men hvsd sade han då?x Tånk på Gud, min soni — Således blir jag dödad i dugllen?s frågade Jag. . Då såg jag ett par tårar från de själlösa ögonen långsamt rinna öfver vålnsdens bleka ansigte.n ,Vid hvad tid var detta?x ua