Jag blef bestört. Hennes man hade då sagt henne allt. Från cen stunden kan ni väl förstå att min roll, i egenskap af försmådd och svart:juk älskare, blef lika löjlig som odräglig. Jag upphörde således att besöka Emilie. Icke desto mindre hade jag säkra underrättelsar om henne och hö!l fullkomlig reda på allt hvad hon företog sig. Detta gjorde mig ytterst olycklig; ty man började bemärka hr de Csateau-Renauds trägna uppvaktningar och helt oförtäckt tala derom. Jag beslöt då at skrifva henne till, och jag gjorde det med all den kallblodighet, hvara! jag var i stånd, bönfallande att hon, för sin egen heders skull, som redan började blifva fläckad, för hennes frånvarande mans skull, som till henne satt: ett så stort förtroende, siulle vaka öfver sig sjelf och sitt uppförande, bättre än hon hittills gjort. Hon svarade aldrig på denna skrifvelse. Hvem kan hjelpa sådant? Kärleken är oberoende af viljan. Den stackars unga qvinnan var kär, och som hon var kär, så var hon äfven blind, eiler envisades att vara de. Hvad jag led, kan ej med ord beskriftas. Det var då som min bror kände en del af min smärta. Imedlertid förflöto ännu ett dussin dagar, och under tiden anlände vi till Paris. Samma dag som ni hade godheten inställa er hos mig, hade jag erhållit ett anonymt bref. Detta bref var från ett okändt fruntimmer, som bad mig om ett möte på operamaskeraden. Detta fruntimmer skref att hon hade åtskilliga upplysningar att lemna mig angående en ung; fru af mina vänner, hvars förnamn hon nu åtnöjde sig med att nämna. Detta förnamn var Emilie. Jag skulle igenkänna henn2 på en violbukett. Jag sade er ju redin då, att jag ej hade bort gå på denna maskerad; men — jag upprepar det — mitt öda dref mig dit. Jag kom och fann min domino på den utsatta platsen. Hon bekräftade det rykte jag