Aftonbladet – 31 januari 1848, sida 2

grad vågat befria embetsmännen i allmänhet och presterskapet i synnerhet från den ansvarsfulla och tunga fattigvårdsbefattningen, en börda, som åtminstone presterskapet hittills villigt burit såsom em tjenstepligt, men nu måhända gerna ser lyftad från sina skuldror; man hade då aldrig gjort fattigvårdsstyrelsen till en 2-årig tvångsbefattning, från hvijken endast alla tjenstemän kunna frisäga sig. Jag måste dock erinra, att hvad jag talat är i allmänhet taladt, och att således många förhållanden kunna förefinnas, som i olika socknar mildra den nådiga förordningens hårdhet. I flera socknar är folkmängden så fåtalig, i andra fattigpersonalem så ringa, i somliga skrifkunnige herremän och possessionater så många, att hela fattigvårdsbestyret är lätt handlagdt och behöriga sockennämndsordföranden och ledamöter aldrig saknas. Men i större församlingar med ett och annat hundrade fattigbjon, flera tusen riksdalers fattigkassa och hundratals årligen inflyttande snart bjelpbehöfvande personer; i sådana församlingar, der visserligen många dugliga och redbara bönder kunna finnas, men bögst få kunniga i skrifkonsten, ännu mindre i bokföring, kassaförvaltning, protokollsuppsättning, brefvexling och rättegångar, buru skall der fattigvårdsbestyret kunna behörigen handhafvas enligt den nya nådiga förordningen om fattigvården i riket; huru skall den der handhafvas, om den icke får skiljas från sockennämndsbefattningen åtrninstone så vida, att ordförande och kassaförvaltare få väljas fritt och för obestämd tid. Medgifves frihet häruti, så kan möjligen någon församlingens herreman eller embetsman, som icke vill eller kan ingå i sockennämnden, emottaga det vigtiga uppdraget vid fattigvården och dermed under flera år fortfara. Men äfven detta är en blott möjlighet. Jag måste således fordra ännu mera. Jag måste äfven yrka den ändring uti den nådiga förordningen, att om socknemännen så behaga välja, så skola församlingens pastor och kyrkovärdar vara förpligtade att inträda i fattigvårdsstyrelsen, den förre såsom dess permanente ordförande och ansvarig för protokollet, och de sednare såsom jemte pastor fattigkassans närmast ansvarige förvaltare. Utan denna tvångsföreskrift torde eljest mången pastor äfvensom kyrkovärdarne undandraga sig det ansvar och besvär, från hvilket de för fattigvärdsstyrelsens lagenliga och behöriga handhafvande på många ställen aldrig kunna eller böra befrias. Jag sade äfven i början af detta mitt anförande, att ifrågavarande stadgande i den nådiga förordningen på minga ställen är rent af overkställbarg och för den goda saken menligt. Att det mångenstädes är overkställbart, torde redan inses deraf, att man på flera ställen nödgats kringgå detsamma så tillvida, att socknemännen måst jemte socknevämnden välja sin pastor till särskild ordförande för fattigvårdsärender, och öfvertala kyrkovärdarne att fortfara med deras hittills hafda kassaansvar; men jag kan vidare besanna detta af egen erfarenhet. Sedan berörde nådiga förordning utkommit, och socknenämnden i den församling, der jag är pastor, och der denna nämnd består af idel förståndiga, redbara och idoga, men mindre skrifkunniga bönder, hade begrundat sina nya pligter, ville genast ordföranden afsäga sig sin befattning. Församliovgen anmodade mig att blifva hans efterträdare, men jag ansåg mig hvarken kunna eller böra emottaga en befattning, som hufvudsakligen har att syssla med socknens polisärender; en befattning, hvars uppfyllande af mig snarare bör kontrolleras än ombesörjas; en befattning, som har så många olikartade och pastor onödigtvis betungande åligganden; en befattning, som nu äfven skulle göra ordföranden hufvudsakligen och ensam ansvarig för hela fatfigkassans, skuldsedlar å flera tusende riksdaler, förvarande och förvaltning, enär kyrkovärdarne numera ej beböfde deltagå i dess vård. Att såsom extra ledamot, då behofyet syntes mig så kräfva, deltaga i fattigvårdsärendena, var det enda, jag ansåg mig kunna och böra lofva; men dock dervid äfven fästa det vilkor, att jag finge tolka den nådiga förordningen så, att med detta extra ledamotskap ingen kassaansvarighet vore förenad. Derpå afsade sig hela socknenämnden sin befattning under åberopande af det ovedersägliga skälet, att ingen kan åläggas hvad han icke förmår. Församlingen afslog dock detta frigörelseförsök, som stred emot gällande stadgar, och som fordrade val af nya ledamöter till en befattning, som ingen ville emottaga, och till hvilken ingen kände sig hugad eller vuxen. Följden blef, att församlingen upp-: drog åt socknenämnden, att hos Kongl. Mej:t i underdånighet anhålla, det församlingen finge fritt och oberoende af den nya nådiga förordningen välja sin serskilda fattigvårdsstyrelse, och att pastor såsom beständig ordförande samt ansvarig för protokollet och kyrkovärdarne såsom kassaförvaltare måtte förklaras skyldige i densamma inträda. I min annexförsamling, der likväl en herreman finnes i sockennämnden, uppstodo samma frågor och Kom man till samma resultat. Att det nu klandrade stadgandet också för en väl ordnad fattigvård, åtminstone i större fattigvårdssambhällen, blifver menligt, skall snart visa sig af den brist på sammanhang uti vården af de fattiges angelägenheter, af den ringa bekantskap med fattigpersonalens vilkor och omständigheter, och af den korta vana med fattigvårdsärendenas behandling, som oundvikligen skall följa deraf, att balfyva styrelsepersonalen måste årligen ombytas; ty den som boppas, att de afgående ledamöterna låta sig ånyo inväljas, för att ännu 2 år eller flera bära socknenämndens och fattigvårdsstyrelsens dubbla, lönlösa och otacksamma bördor, den känner icke förhållandet i allmänhet i större och folkrikare församlingar. Hvad jag nu klandrat, är dock lätt afbjelpg lvid ifrågavarande behöfliga nu föreslagna revision laf den nådiga förordningen. Uti 3 8 2 mom. af Idensamma ville jag föreslå endast följande redakItions förändring : Inom hvarje fattigvårdssamhälle Iskall finnas en fattigvårdsstyrelse. Å landet skall Idenna på allmän sockenstämma utses för bestämd leller obestämd tid och bestå af ordförande och högst 8 ledamöter; varande församlingens pastor loch kyrkovärdar, om de dertill väljas, skyldige latt i styrelsen inträda, den förre såsom bestänIdig och för protokollet ansvarig ordförande, de Isednare såsom beständige ledamöter och med paIstor närmast ansvarige kassaförvaltare. Är påIstor icke vald till ordförande eller ledamot i styIrelsen, ege-han rättighet att såsom extra ledamot loch utan ansvar enligt 12 S deruti deltaga, då Ihans etc. etc.