Aftonbladet – 31 januari 1848, sida 2

— Red. har af hr doktor Björkman blifvit inmodad om införande af följande br Doktorns yttrande i presteståndet den 43 sistl. Dec. Vid remissen af doktor Bromans motion om en cevision af Kongl, Maj:t Nådiga förordning om fatigvården i riket vågar jag anhålla att få fästa högvördige ståndets uppmärksamhet ännu närmare på berörde nådiga förordnings ofta overkställbara och innu oftare för den goda saken menliga stadgande, ut fattigvårdsstyrelsen å landet ovilkorligen skall utgöras af sockennämnden. Rikets Ständers underdåniga förslag af den 412 Juni 41841, hvilket delvis ligger till grund för denna nådiga förordning, ger visserligen anledning till denna olyckliga inskränkning i församlingarnes frihet; men detta förslag röjer så många felaktigheter både i åsigter och redaktion, att det icke bordt förmycket tillitas. Orsaken till ifrågavarande stadgande kan dock lätt förklaras; den torde väl ej vara någon annan, än en större obekantskap med det verkliga, men olika förhållandet på olika ställen af landet. I städerna, der de fleste innevånare äro skrifkunnige och vane affärsmän, der fick man fritt öfverenskomma om denna styrelses utkorande, men på landet, der måste man inskränka sitt val till endast sådana, som kunna för 2 år tvingas till sockennämndsledamöter; der måste sockennämnden, som har nog af besväret med förordningen om de försvarslösa och med öfriga mångfaldiga kommunens polisärender och förtroendeuppdrag, ovilkorligen äfven belastas med fattigvården. På landet, der man som bäst behöfde all frihet att få fördela kommunalärenderna på flera händer och på de skickligaste, man kuprde utleta, der tvangs man att hopa äfven fattigvårdsbestyren på sådana, som med skäl anse dem som en plåga; med skäl, säger jag, ty de finna sin oförmåga att behörigen sköta dem. MHvadan detta tvång? Hvarföre fingo ej socknarna på landet likasom i städerna frihet att kunna skilja fattigvårdsärendena från sockennämndsbestyren , och anförtro dem åt sådana, som kunde och ville åtaga sig dem, utan att kunna eller vilja på samma gång låta sig väljas till sockennämndsledamöter? Visserligen är orsaken härtill, såsom jag redan förutsatt, en bristande kännedom om verkliga förhållandet och behofvet på olika landsorter; en brist, som dock, synes mig, bordt afbjelpas genom domkapitlens meddelade upplysningar, hvilka alltför sannolikt blifvit infordrade före den nådiga förordningens föredragning. Ja, om man närmare kännt den arbetande, redbare bondens ringa tid, skicklighet och håg för protokollsföringar, kassaförvaltningar och kommunalomsorger, man skulle i sanning icke tvungit socknarna att nödgas ålägga samma ledamöter både sockennämndsbestyret och fattigvårdsbördan; mar hade då aldrig nekat socknarna rättigheten att ef: ter behag fördela dessa befattningar; man hade då aldrig vid bondens nuvarande allmänna bildnings