Aftonbladet – 31 januari 1848, sida 1

Emedlertid följde jag honom med ögonen medan han hastigt genomögnade den broderlige episteln, mumlande, då och då, för sig sjelf Den stackars Lucien!... min goda mor... ja jag förstår. Ännu hade jag icke återkommit ifrån min förvåning öfver den besynnerliga likheten, men nu började jag inse att Lucien haft rätt, då han påstått att hans bror bade hvitare hy; äfven märkte jag att Louis talade en vackrare oeh mera korrekt fransyska. Nå väl sade jag i det jag räckte honom en cigarr, den han mottog och tände vid min; ni bar nu sett att jag hade rätt, då jag sade att edra anhöriga voro oroliga öfver er, ehuru de, Gud ske lof, voro det onödigtvis.n Åh nej, icke så alldeles,, sade han lugnt. Det är väl sannt att jag icke varit sjuk, men jag har hift en sorg, till och med en ganska stor sorg, hvilken, jag måste bekänna det, ökades vid den tanken att jag dermed plågade min bror. Herr Lucien har redan sagt mig hvad ni nu säger, min herre; men jag måste tillstå att jag, för att tro på verkligheten af en så besynnerlig sak, och för att icke tro det alltsammans vara en fantasi af bonom, behöfde den bekräftelse jag i detta ögonblick erhåller. Således är äfven ni, herr de Franchi, öfvertygad att det illamående er bror kände der borta på ön, helt och hållet berodde af det lidande ni erfor här i Paris?, Ja, min herre, fullkomligt.n I det fallet,, återtog jag, och då detta afsörande svar hos mig väcker ett dubbelt intresse för hvad som rör er och er familj, så misstycker ni väl icke att jag frågar, af deltagande och icke af nyfikenhet, om den sorg, hvarom ni nyss talade, är förbi, och Om niredan håller på att trösta er deröfver?