Aftonbladet – 29 januari 1848, sida 3

— Under diskussionen på Riddarhuset den 19 dennes förekom äfven följande yttrande af: Friherre Hermelin, August: Jag får vördsamt tillkännagifva, att jag med min röst ämnar tillstyrka antagandet af det under öfverläggning varande förslaget till ändring i grundlagen. Lika med den siste värde talaren anser jag att statens väl kräfver att Kongl. Maj:t icke belastas af mindre vigtiga mål, hvilka med lika båtnad för landets bästa kunde af annan auktoritet afgöras. Jag anser att afgörandet af enskilda tvister, på orund af ekonomiska författningar, icke egentligen tillkommer Regeringen och utan tvifvel försvårar eller fördröjer de öfriga ärendernas handläggning. Ti!l styrka för denna satts, att Kongl. Maj:t för närvarande är öfverhopad med en mängd mål, får jag åberopa de officiella uppgifter, som äro införda i Stats Tidningen J4 30 för år 4844. Man finner der, att de mål, som år 4839 hos Kongl. Maj:t blifvit föredragna och afgjorda, stiga till ett antal af icke mindre än 4265. Vidare finner man på samma ställe upplyst, att under de 7 sista månaderna af år 1840 icke mindre än 4047 justitiemål blifvit afgjorda. Öfverbufvud skulle man efter denna beräkning kunna antaga att hvarje departement, jag menar Landtoch Sjöförsvars-, Inrikes-, Finansoch Ecklesiastik bafva, i medeltal taget, årligen omkring 800 mål att handlägga. Af dessa böra med allt skäl till annan auktoritet öfverlemnas de mål, hvilka kunna angå rättsförhållandet parter emellan till följe af ekonomiska författningar. Till ytterligare stöd för detta påstående tager jag mig äfven vördsamt friheten åberopa en annan sats, som inom statsläran blifvit ett slags axiom, nemligen den, att en lagstiftare (och Kongl. Möj! är lagstiftare i alla ekonomiska mål) icke bör till: lämpa de lagar han sjelf utfärdat. En lag bör vare så bestämd och klar, att tilldess tydning endast, behöfs ett upplyst och opartiskt omdöme:; Emedlertid tor: de olika tankar om rätta meningen. deraf kunna uppstå, och jag frågar hvar och en: -Månne man icke sätter Konungers rådgilvare i en ganska obe haglig ställning, om de skola yttra sig öfver och utreda en lag, som de sjelfve utarbetat, och skull ej möjligen den misstanka kunna uppstå hos der tappande parten, att den för honom missgynnande tydningen af lagen i sjelfva Verket varit en lex in casu? Det är på dessa grunder och på de flere som af 9:ne talare här förut blifvit anförda, som jag för min del anser att den ifrågavarande förändringen af grundlagen är både nyttig och nödig. ij