Aftonbladet – 29 januari 1848, sida 2

trappa, som ledde upp till första våningen. Hon kom för att säga mig farväl på samma plats der hon önskat mig välkommen. Jag kysste hennes hand och tackade henne i de varmaste ordalag för hennes godhet mot mig. Jag kände mycken högaktning för denna på en gång så enkla och så värdiga qviana. Lucien följde mig till porten. Vore det en annan dag), sade han, så skulle jag låta sadla min häst och följa er ända på andra sidan af berget; men i dag vågar jag icke lemna Sullacaro, af fruktan att en eller ansan af våra nya vänner kan begå någon dårskap. Och deruti gör ni ganska rätt, sade jag. För min del gläder jag mig åt att hafva fått bivista en korsikansk ceremoni, så ny, som åen, hvartill jag i dag var vittne Ja, ni må gerna lyckönska er dertill, inföll Lucien med sitt bittra leende; ty ni har bevittnat någonting, som skall komma våra fäder att vända sig i sina grafvar. Jag förstår: Hos edra fäder hölls ett ord så heligt som5en ed, så alt en notarie ej behöfde mellankomma.n De skulle icke alls hafva försonats. Lucien räckte mig handen. ,Ger ni nig icke det uppdraget att omfamna er bror?, frågade jag. Jo, visserligen, om ni vill vara så god.o Nå, men då måste väl vi båda omfamna hvarandra, ty jag kan icke bortgifva hvad jag ieke fått. Vi slöto hvar:ndra i famnen. Får iag aldrig återse er? frågade jag. Jo, om ni återkommer till Korsika. Det gör jag aldrig. Men kommer aldrig ni til Paris? Nej, dit reser jag aldrigo, svarade Lucien. Säg icke det, ty en händelse kunde dock föranleda en sådan resa, ech om ni skulle komma, så finner ni, på spiselkransen hos er bror,