EN KORSIKANSK PAMILJ, ALEXANDER DUMAS ). När Orlandini och Colonna varseblefvo hvarandra, gjorde de båda två en rörelse, som ganska tydligt vittnade om ömsesidig afsky. Imedlertid fortsatte de sin väg. Anlände precist midt för kyrkporten, stannade de, på ungefär fyra stegs afstånd från hvarandra. Om dessa båda män hade, tre dagar förut, träffets på hundrade stegs afstånd, så hade en af dem säkert blifvit på platsen. Uader fem minu!ers tid rådde, icke allenast i de tvenne grupperna, men äfven bland hela folkhopen, en tystnad, som, i trots af det försonande ändamålet med ceremonien, var ingenting mindre än fredliz. Herr mären tog nu ordet. Nå välp, yttrade han till Colonna, ni vet vål att det är ni som skall tala först. Colonna gjorde synbarligen våld på sig sjelf och uttalade några ord på det korsikanska bondspråket. Jag trodde mig förstå att han uttryckte sin ånger öfver att i tio års tid hafva varit i Vendetta med sin goda granne, Orlandi, och att han nu till upprättelse erbjöd den hvita hönan, som han höll i handen. Orlandini väntade till dess hans motståndares mening blef nätt och jemnt uttalad, då han svarade några andra korsikanska ord, hvilka innehöllo att hn, å sin sida, lofvade att icke ibhågkomma något annat än den högtidliga försoningen, som i dag egde rum, i närvaro af herr mären, under öfverinseende af herr Lugien de Franchi och medelst herr notariens tillbjelp. j teen ) Se A. B. 4 18, 20, 24 och 22.)