Isonens artiga envishet, förblef jag fast vid mitt en gång fattade beslut. Lucien b.d mig vu om tillåtelse att få begagna mitt anbud och med mig sända ett bref till sin bor; och fru de Franchi, som under sin antika stelhet ändock egde en mors ömma hjerta, tog det löftet af mig, att jag skulle sjelf lemna brefvet åt hennes i Paris vistande son. Detta besvär var icke stort, emedan Louis de Franch:, såsom en äkta parisare, bodde på gatan Helder, Mi 7. Jag bad att ännu en gång få återse Luciens ruv. Denne förde mig dit in och yttrade, i det han med en åtbörd af handen visade mig allt hvad det inneböll: Ni vet, min herre, att om något föremål här inne behagar er, så har ni, enligt våra gamla gästfrihetslagar, rättighet att taga detta föremål, ty om ni, i egenskap af gäst, tycker om det, så tillhör det er Jag gick då att nedtaga en liten dolk, placerad i ett hörn af rummet, nog undangömd och obemärkt, för att öfvertyga mig att den var af föga värde; och då jag dervid erinrade mig att Lucien hade, dagen förut, kastat en blick af nyfikenhet på mitt resbälte och berömt det; föll det mig in att nu bedja honom emottaga det, såsom ett minne af mig. Han hade den takten att med synbart nöje antaga mitt t llbud, ataa att jag behöfde upprepa det ännu en gång. I detta ögonblick visade Griffe sig i dörren. flan kom för att tillsäga mig alt hästen var sadlad och stt vägvisarn väntada. Jag bade längesedan aflagt den gåfva jag ärnade Greiffe. Det var ett slags jgtknif, med tvenne små pistolar fästade längs utåt slidan, och hvilkas batterier voro dolda i sjelfva skaftet. Aldrig har j:g seu en sådan förtjusning som Griffes, . Vid nedgåendet fann jag fru de Franchi stående i förstugan, just vid nedersta steget af den