Aftonbladet – 28 januari 1848, sida 2

uN—D!R—-—N mu LTT mmh —— — Nu såg man från bergets sida Oriandini nalkas, och från flodsidan Colonn2. MHvardera var åtföljd af sina medhållare; men enligt den gjorda öfverenskommelsen, var ingen enda beväpnad. Man skulle hafva sagt att, raed undantag af ett och annzt afskräckande ansigte, det var en hop af hederliga kälkborgare, som följde en procession. ; De båda partiernas hufvudmän utgjorde sins emellan en i ögonen fallande kontrast. Orlandini var,som jag redan närunt, storväxt, smal om lifvet, ledig i sina rörelser och mycket mörk. Colonna var kort, knotig och bredaxlad. Han hade rödt hår och skägg. Både båret och skägget var kort och krusigt. Båda kontrahenterna buro i högra handen em oliveq vist, symbolisk sinnebild af den fred de gingo att underteckna och hvars skriftliga uppgörande var en poetisk uppfinning af mären. Dessutom bar Colomna en hvit höna, ämnad att, i egenskap af skadeersättning, uppfylla platsen af den, hvilken för tio år sedan hade gifvit anledning till tvisten. Hönan var lefvande. Denna punkt hade länge blifvit diskuterad och mot de olika tankarna om densamma hade så när hela affiren strandat; ty Colonna an:åg som en dubbel förödmjukelse att återgifva en lefvande Föna, då deremot den, som hins moster kastat i ansigtet på Orlandinis kusin, varit död. Imedlertid hade Lucien, medelst användande af logiken, förmått Colonaa att framlemna den lefvande hönan, liksom han, förmedelst användande af dialektiken, hade öfvertalat Orlandini alt emottsga detta försoningsoffer. I det ögonblick då de båda fienderna visade sig, börjades ånyo ringningen i klockorna, som för en stund hade upphört. . I (Forts. följer.) ja