Aftonbladet – 28 januari 1848, sida 2

benma och frukostera, hvilket vore vida bättre, i mitt tycken. Jig tackar; men jag äter sällan något före klockan elfva eller tolf; således kan jag vara med om båda delarna, både ceremonien och Irukostenn. Var då god och följ mig! Jag tog min hatt och vi gingo. Från höjden af den förr omnämnda, af tio steg bestående branta trappan till det befästade hus, hvilket beboddes af madame de Franchi och hennes son, hade man utsigt öfver hela torget. Detta torg, som om aftonen varit så tomt, var nu öfverfyldt af folk; imedlertid bestod hela denna menniskomassa af idel gvinnor och barn; ingen enda mansperson, som kunde vara öfver tolf år gammal, var synlig deribland. På kyrkans öfversta trappsteg stod en man, högtidligen utstyrd med ett trefärgadt skärp: Det var mären. Uader portiken satt en annn man, svartklädd, vid ett bord, och hade ett fullklottradt papper framför sig. Denne man var notarien och det fullklottrade papperet Var försoningsakten. Jag ställde mig, tillika med Orlandinis faddrar, vid ena sidan af detta bord. På den andra sidan stodo Colonnas faddrar. Bakom notarien ställde sig Lucien, hvilken höll lika mycket med båda partierna. Längst in i kyrkan, nära altaret, såg man presterne, tillreds att läsa messan. Klockan slog tio. I detta ögonblick gick ett sorl genom hopen och alla; blickar vändes än åt den ent, än it den andra ändan af gatan, om man får benämna gata det nyckfullt lemnade mellanrummet mellan femtio hus på hvar sida; byggda efter deras egares egen fantasi.