mn att gå i döden, då det gäller att försvara hedern.n Och Lucien nedstoppade fssanen i fickan af sin svarta sidenjacka. Nu, min kära Orlandini,) sade har, återse vi hvarandra i morgon. Jag känner er punktlighet. Klockan tio på förmiddagen skall ni, edra slägtingar och edra vänner vara vid ändan af gatan; är det icke så? Från sidan af berget, det vill säga på den motsatta ändan af gatan, skall, vid samma tid, Colonna infinna sig, tillika med sina anhöriga och vänner. Vi skola stå på trappstegen till kyrkan. Det är sagdt, herr Lucien, Tack för besväret. Och ni, min herre, fortfor Orlandini, i det han vände sig åt min sida och bugade sig för mig, tack för den äran ni gör mig. Och efter detta utbyte af komplimenter åtskiljdes vi. Orlandini gick tillbaka inåt skogen och vi återvände till byn. Men Diamanto ... han var rolig att påse. Han stod några ögonblick obeslutsam, tvekande om han skulle följa Orlandini eller oss, tittande dervid både åt höger och venster. Efter en lång fundering gjorde han ändtligen oss den äran att gifva oss föreirädet. Jag bekänner, att jag, i det jag klättrade uppför den dubbla klippmuren, icke var utan oro huru jag skulle komma ner igen, ty man vet att nedstigandet från en höjd gemenligen är vida svårare än uppklättrandet. Med särdeles tillfredsställelse såg jag derföre att Lucien, som tycktes hafva gissat till mina tankar, nu tog en annan väg ån den, på hvilken vi hade uppgått till bergshöjden. Denna väg förskaffade mig ännu en fördel, nemligen den af ett oafbrutet samtal, hvarom naturligtvis icke kunde bli fråga, så länge vi slängde oss från den ena branten till den anIra. Som sluttningen nu var lindrig och vä