Nej, för ingen del. Jag är dessutom icke så säker på handen, jag. Mycket gerna vill jag äta min portion af fasanen, men jag ser helst att ni skjuter honom., Ja, ja, jag inser nogn, sade Lucien, att icke ni, liksom jag, är van att jaga hvad tid som helst på dygaet; ni skulle troligen sigta alltför lågt. Dessutom kan ni ju taga er skada igen i morgon vid dager, om ni ej har annat att göra.n Vi gingo ut ur ruinerna på mosatta sidan af den, der vi kommit in. Lucien gick förut. I samma ögonblick som wi satte foten uti skogsdungen, angaf fasanen sig sjelf genom sitt läte. Han var på åttio stegs afstånd från oss, till hälften gömd i de lummiga -grenarne af ett stort kastanjeträd, till hvilket vi omöjligen kunde närma oss, i anseende till det rundt omkring detsamma varande täta skogssnåret. Huru skall ni komma dit, utan att han hör det,, yttrade jag till Lucien. Detta synes mig något svårt. Jag behöfver icke gå närmare, svarade han, Om jag bara såg honom, så skulle j:g skjuta härifrån., ,Hvad, härifrån? Har ni då en bössa, som kan träffa föremålen på åttio stegs afstånd? Icke med hagel, men med kula. Jaså, med kula! ... Nå, det är en annan sak. Då gjorde ni. rätt i att ni laddade med kula. fre Vill ni se fasanen?, frågade Orlandini. Ja, svarade Lucien; pjag tillstår att det skulle göra mig ett stort nöje. Så vänta då.n i Och nu började Orlandini härma skrocknadet af er fasentöna. I samma ögonblick sågo vi, utan att ännu varseblifva fasanen, en rörelse bland kastanjeträdets löf. Fasanen hoppade från gren till!