Aftonbladet – 27 januari 1848, sida 1

Icke så egentligen; men det är det monument, som hvarj2 förbigående bidrager till att uppresa öfver en vördad man, i det han kastar en sten, en sticka, en qvist eller en bark på den grop, der han blifvit nedgräfd. Derat härflyter att detta slags graf, i stället att likt andra grafkullar försvinma under de tunga fjäten af den store nyhetsmakaren, som man kallar tiden, tillväxar, allt mer och mer, till minne af det fallna offret och såsom symbo! af den hämnd, som skall öfverlefva den fallne och, i samma mån grafkullen förstoras, tillväxa och oupphörligen tilltaga i hans närmasta anförvandters hjertan. Nu hördes ett tredje tjut, men denna gången så nära oss, att jag ej kunde hindra mig från en ofrivillig rysning, ehuru hela saken var mig redan så bekant. Och i det att gångstigen, på hvilken vi gingo, nu svängde sig mera åt höger, varsebl:f jag verkligen en hög af stenar, utgörande en pyramid, af fy:a till fem fots höjd. Detta var hvad man kallar mucchio. Vid foten af detta monument stod Diamanto med sträckt hals och öppet gap. Lucien tog en sten och närmade sig till mucehion, i det han altog sin mössa. Jag gjorde på samma sätt, rättande mig i allt efter honom. Derefter fortsatte vi vår väg, tysta och tankfulla. Diamanto qvarstannade. Eter ännu tio minuters förlopp hörde vi ett ytterligare tjut, och nästan i samma ögonblick sågo vi den kloka hunden komma ilande, med hulvudet nedsänkt och svansen nästan släpande. Han sprang 0os3 tätt förbi, gjorde en omsvängning af vid pass hundrade steg, och började åter sitt kall såsom kunskapare. Tmedlertid framgiago vi allt längre och längre på bergs!uttningen och, enligt hvad Lucien