Vissa ljud, som äro natten egna, ettdera derföre att de under dagens lopp förlora sig bland så mycket annat buller, eller derföre att de verkligen uppstå med mörkret, låto nu höra sig och väckte — icke hos Lucien, som, förtrolig red dessa underliga Jjud, igenkände och urskiljde dem, men på mig, för hvilken de voro alldeles främmande — känslor af den mest oförklarliga förvåning och unvderhöllo i mitt sizne denna beständiga rörelse, denna oaflåtliga känslospänrving, som förlänar ett nytt och mäktiga:e intresse åt allt hvad men ser och erfar. Anlända till en liten svängning, Cer vägen delade sig åt tvenne olika håll, eller, rättare sagdt, der det tydligen syntes att den ledde omkring hela berget, varseblefvo vi en gångstig, men så smal, att det fordrades ett vant öga för att upptäcka den; den tog sin början omedelbarligen från vägen och tyck:es leda uppför berget. Lucien stannade här. Låt se,, sade han; har ni en bergsbos fot? Väl en bergsbos fot, men icke hans öga) svarade jag. : Det vill söga att ni är plågad af svindel? Ja — djupet har för mig en cemotståndlig draguiniskreft. Då lunna vi gå den här gångstigen, der vi icke påträffa några brådjup, men dr ru:rken deresvot är ytterst eländig. Åb, hvad markens eländighet bet:äff.r, så jär det mig aldeles likgiligt.n i ,Låilom 083 då välja denna gångstig; den besparar 0:s ire fierdedels timmas väg. Ja, må göralp Ö Lucien gick förut genom en liten skog af gröna ekar och jag följde bonom tätt ispiren. Diamanto gick på femtio åa sextio stegs afs:ånd från oss, nosande i skogen, till höger och venster, men då och då återkommande till gångstigen, i det han glädtigt rörde på svansen, för att förkunna oss att vi kunde, utan ringaste fara och i förlitande på hans instinkt, lugat forisätta vår vandring. Det syn!es iydligt, att, liksom hästarne hos dessa parisiska balf fa:hio