nobles, hvilka äro vexelagenter om förmiddesarne och lejon om afinirne, och som vilja hafsa på en gång en ridhäst och en kabriojetthist, så var ock Diamanto dresserad till a:t jaga så väl tvåfotasom fyrfotafiender, så väl som vildsvin. För att icke synas så alldeles fruömmande för korsikanska seder och bruk, meddelade jag Lucien dessa mira betraktelser. Ni bedrar er dock i ett hänseende, svirade bin. Väl är det ganska sannt, att Diamanto verkligen jagar både menniskor och djur; men de menniskor, ban jagar, äro ingalunda banditer; det är den tredubbla racen af genlarme, voltigeur och volontär.n Huru ? utropade jag, Dismanto är således en bandithund? Som ni säger. Dismanto tillhörde förut en Orlsndi, till hvillen jag pligade skicka bröd, krut, kulor och diverse andra saker, hvaraf en stackars bandit har behof, Denna Orlandi blef dödad af en Colonna och följande dagen upptog jag hans hund, som var van att komma till oss och som snart fästade sig vid mig., Men j:g tyckte, sade j:g, att då jag blickade ut genom fönstret i ert rum, eller ock er brors — jag mms icke så noga — såg 12g en bandbund; men det var icke Diamanto.n Ja, jen ropade Lucien. Det var Bruco. Han kar samma Cgenstipir som denne, men honom har j-g fått efier cn Colonna, som blifvit dödad ef en Orslandi. Derutef hirleder sig att, då jag ämnar göra Lesok hos en Colonna, ger jag Bru.co med mig, men när jog deremot her något oteldt med en Orlandi, tar jag Diamanto. Om man råkar lössläppa de båda djuren på en gång, -å Tu:a de tillsammans och iro fördige alt söndersliia hvarandräl Också förhåller det sig så) fortfor Lucien, i det han log med detta bittra leende, som var honom så eget; pmenniskorna kuina förlikas; de kunna sluta fred med hvarardra, de kunna till och med förtära ef en och samma hostia; men bunlarne, tvenne fienders hundar, skulle aldrig kunna förmås att äta ur en och samma ho.n