Men söndringsförbundet har icke blott blifvit öfvergilvet; hvad som är bedröfligare: det ber svikit sig sjelf. Och ändå hade detta förbundå stridsmän erhållit kraftiga uppmuntringar, osvikligt understöd: medaljer med den heliga jungfruns bild utdelades ibland dem! — Nå väll de otacksamme! De hafva försmått detta bistånd! Ligsinnade, som andra maåterialister, hafva de sökt sin hjelp bär nere; de hafva sökt sin räddning i flykten, och lemnat den hedervärde hr Guizots kanoner i sticket. (Skratt.) Det var blott en sak, hvarom de dro30 försorg: det var kassen. (Skratt.) De frels de krigskassen, fullproppad med guld af furst Metternich. U-gången blef att endast tolf dygn fordrades för edsförbundsdagen till afslutandet uf detta husliga gräl. Eger man väl rätt att skylla denna utgång på de besegrades feghet? Nej. Efter min tanka var modet l:ka stort på ömse sidor; men det stöd för detsamma, som man tänkt sig hos de besegrade, det fanns icke; vättrogenheten förslog ej att upprätthålla söndringsförbundets ifver. I våra dagar är det blott friheten, som sätter själarne i rörelse. Jag hänvisar, gom vedermäle deraf, på den korta striden under Junidagarne 48532 i Paris. Styrelsen qväfde uvpploppet, och den fullgjorde dermed sitt åliggande; men imediertid uppoffrade menniskor sitt lif den gången för hvad de ansågo som frihet. M:rken häraf, mina herrar, buru stor frihetens tjusningsmakt är, då oordningen, för ett ögonblick iklädande sig frihetens skepnad, ännu i våra dagar förmår att skapa martyrer. Tsalaren undersökte nu om det vore behörigt, att emot Schweiz åberopa Wienerkongressens bslut 48135, och påstod att Juli-styrelsen borde vara den siste som åberopade dessa beslut, hvilka oupphörligt blifvit öfverträdda och ej vore att anse för annat än nit, hvilkas maskor de stora fiskarne genombryta efter godtycke. I afseende på rättigheten för söndringsförbundet att stå sjelfständigt bredvid edsförbundet, ådagalade talsren att en sådan rättighet skulle vara helt och hållet förstör:nde för schweziska samhället. I afseende på revisionen af förbundstraktaten, påstod han edsförbundet fullkocgaligen befogadt att dervid lägga hand. Men, — fortfor talaren — ,huru förklara de stora makternas uppförande i afseende på Schweiz? Förklaringen är enkel: man måste till hvad pris som helst förhindra att emellan Tyskland, som ännu sofver, Frankrike, som man önskar söfv2, och Italien, som håller på att vakna, skulle kunna finnas ett fritt, men inom sig lugnt folk, en republik som styr sig utan oordning. D.t återstår att utforska; hvsrföre de tre kontinentalmakterna, Frankrike, Österrike och Preu sen trodde sig beböfva lord Palmerstons medverkan. Huru lord Palmerston förstod att ullintetgöra förslaget, det känner men. Den hedervärde hr Guizot hade till en början baft en särskild plan med Schweiz, icke åsyftande att hejda tvisten derstädes, utan att förlänga den så vidt som möjligt. Men snart lät br Guzot öfvertsla sig af furst Metternichs menniskovänliga skäl; han lyssrade till den store Organisatören af masakrerna i Galizien; han beslit att gå in på det schwe:z:ska inbördeskrigets förekommande, Men han ansåg sig nödvändigt behöfva lord Palmerstons bistånd bärvid. Med detsamma sågo vi det engelska kabinettet: tidsförhalande system utveckla sig; man såg det engelska kabinettet gifva sig god tid med att öppna våra depecher, och ännu mera med att besvara dem. Lord Palmerston sölade så mycket och så välberäknadt, att han icke undertecknade den gemensamma noten innan han för sista gången känt söndringsförbundet på pulsen och förvissat sig om att patienten icke bade långt igen. Då underskref lorden de stora makternas gemensamma förklaring, ställd t:ll söndringsförbundet, så väl som till edsförbundet; men beklagligen hade söndringsförbundet under tiden hunnit afsomna. Silunda slutade denna ömhliga bemedling, hvars förhatlighet i syften tiflar om rangen med det löjliga i dess resultater. s Jag öfvergår till Italien. Ingenting kunde förlknas med den böjd af oordning och oskicklighet, som påfvedömets verldsliga styrelse hade uppnått under Gregorii sista tid; iogenting röjde dess elände tydligare än det fscium, att sjelfva Österrike, som var intresseradt i att göra sitt ok efterlängtadt genom det ondas öfverdsift, bezynte finna att denna gick nästan för lingt. Under dessa omständigheter ombytte kyrkan hufvudmän och Pius IX blef vald. Knappt har Pius IX röjt sina ädla syften, förr än Österrike hotar och vår ambassadör br Rossi gör invändningar. Jag erkänner allt hvad Pius IX hittills uträttat och, för hvilket man är skyldig honom obezsränsad t:cksamhet. Men skall han fortfara? förmår han fortsätta det stora serk han begynt? Hvad mig angår, så fruktar jag att hela vin? sten för Italien genom den nye påfvens thronbestigning, består i en god regent för Kyrkostaten; och det är mycket nog, om main tänker på konunpgarne af Nespel cch hertigarne af Modena och Parm2. Men man försäkrar att Pjus IX, ständigt belägrad af diplometien, har