Aftonbladet – 26 januari 1848, sida 2

Herrn är mycket trött af resann, inföll fru de Franchi, kastande en blick på sin son, som om hon hade delat hans blygsel öfver att se Korsika sålunda vanslägtas. Åh nej, min mor, nej; han måste komma, med. — Och när sedan, i någon parisisk salong, talet faller på dessa förfärliga vendettas och dessa obevekliga banditer, hvarmed man ännu skrämmer små barn i Ajaccio och Bastia, så kan den här herrn, om han då är närvarande, åtminstone håja på axlarna och säga att det är ingenting med slit detta. Men hvad var anledningen till den der tvisten, som, enligt hved jag kan döma af edra yttranden, nu är färdig att afsvalna? vÅhn, sade Lucien, i fråga om en tvist, är det icke anledningen som gör något till saken. Om en fluga, som flugit på sned, förorsakat en menniskas död, så har en menniska icke desto mindre blifvit dödad. , Jag märkte att han tvekade att underrätta mig om orsaken till denna förfärliga fiendskap, som under tio års tid ödelagt byn Sullacaro. Men man kan väl begripa att, ju förbebållsammare han var, ju enträgnare blef jag. Imedlertid,, sade jag, har dock den der fiendskapen ett skäl; skall detta skäl vara en temlighet ?n Nej, visst icke, Tvisten uppstod mellan slägterna Orlandi och Colonna. xOch vid hvad tillfälle ? Jo, det förhöll sig så a:t en höna flög bort från Orlandis bakgård och in på Colonnas. Orandis gingo att återbegära sin höna; Colonnas påstodo att det sar deras. Orlandis hotade Colonnas med att instämma dem för fredsdo-. maren. En gammal qvinna, som stod och höll hönan mellan. sina händer, tog då och vred halsen ef henne, samt kastade henne midt i ansigtet på grannqvinnan, sägande: Nå, efter soma hon är din, så tag och ät upp hennen — Då fattade en Orlandi bönan i fötterna, upplyfte henne från marken och ämnade slå till gumman, som hade slagit bans syster i ansigtet, men just som han höjde handen, blef ban skjuten af en Colonna, som olyckligtvis hade