Aftonbladet – 25 januari 1848, sida 3

och bergsklyftor, så svårbesegrade stridsmän, har jag sagt och upprepar det, att kunde Ryssarne få möta dem på öppnare stridsfält, så skulle man ty värr få se, buru föga deras oregelbundna tapperhet skulle förslå mot europeisk -disciplin och europeisk stridskonst. Likasom det är kändt, att milistrupper stundom hållit stånd, då de varit skyddade af starka förskapsningar, ehuru de på öppna fältet svigta vid sammanträffandet med disciplinerade trupper. Slutligen har A. B. ett slutord, som det öfverlemnar till mitt bebjertande, hvilket ord jag, å min sida, bebjertat allt ifrån den tid, jag började arbeta i mitt yrke, och som jag nästan vore frestad tro, att ÅA. B. hade, skalkaktigt, tagit ur någon af mina skrifter, för att narra mig bestrida det, och sedan kunna, till min blygd, peka på mina ord. ÅA. B. säger: )Om man än lyckas genom stora uppoffringar hålla en här af 40 till 50 tusen man stående trupper på benen, emedan hela den öfriga nationen är nästan oöfvad i vapen och en större del af nyssnämnde 40 til 50 tusen man råkar blifva slagen af fienden, hvilket visserligen kan antagas såsom ganska möjligt, så är landet i och med detsamma gifvet till pris åt fiendens härjningar, hvilket deremot icke gerna kan inträffa, om hela nationen är vapenför och beredd på sitt försvar. Jag anhåller att A. B. ville förse denna vår gemensamma tanka med sitt gällande förord, och remittera den till Statsoch Ekonomi-Utskotten vid denna riksdag, för att bereda Utskottens bifall till K. M:ts proposition rörande utsträckning af beväringsmarskapets öfningar, hvilken Kongl. proposition visserligen icke är så fullständig, som både jag och A. B. önska, emedan den afser blott ep del af första klassens öfning, men hvilket, med A. B:s biträde, vid en annan riksdag kan hjelpas. På detta vilkor vill jag äfven medgifva indragning af omkring 2A. af den stående armen — detta vore ju ändå något — V; nemligen af den armå, A.B. gilvit oss. 50,000 är verkligen mera, än vi behöfve; Ys deraf kan vara lagom. Just som jag ämnade sluta, ser jag att jag förbigått tvenne af Å. B:s yttranden i sak. A. B. säger, att då Napoleon ärnade landstiga i England, var det engelska milisen som ingaf honom så stor respekt, att han afstod från landstigningen,. Detta är något historiskt nytt. Enligt alla de författare, jog läsit, var det den misslyckade planen med fransyska flottornas samlande i Kanalen, samt sedermera kriget med Österrike, som afböjde företaget. En fullständig berättelse härom meddelar Thiers i sitt arbete: Histoire du Consulat de rEmpire, och huru ringa aktande han, tölar om engelska milisen, i jemförelse med fransyska trupperna, har jag anfört. Att Napoleon icke skulle hafva större förtroende till sin krigshär, som just då var på sin militäriska glanspunkt, än att miliser skulle ingifva honom respekt, är emot all sannolikhet. Thiers yttrar också flera gånger dylikt, som att: Förste Konsuln log åt Engelsmännens försvarsanstalter; en gång komne öfver Kanalen hade vi föga att frukta m. m. Med anledning af den lilla reguliera krigshär, som England underhåller uti hemlandet, yttrar ÅA. B. att detta borde i mina ögon vara bevis på Engelsmännens likgiltighet för national-försvaret, samt tillägger, att Wellington är nog enfaldig, att icke i parlamentet sätta i fråga, att öka den stående armåen, för att bereda försvaret under freden. Jag anser verligen den lilla reguliera krigshär af blott 20 till 42,000 man, som finnes i sjelfva England, — emedan den öfriga delen af dess stående arm, mera än 80,000 man, är förlagd i de utländska besittningarne och i Irland, — ådagalägga en klandervärd likgiltighet hos Engelsmännen om nationalförsvaret. Men detta handlande folk, som alltid varit afvogt sinnadt mot militär-inrättningarne, har förlitat sig på sina under sista kriget vunna lysande lagrar till lands och till sjös, på sina trä-värn (wooden walls) ocb på sitt ö-läge. England har glömt, att det har en stark, eröfringslysten fiende nära sin hufvudstad, och att ångan, hvad dag som helst, slår en bro öfver kanalen. Engelska militärer hafva oupphörligen påmint om denna Englands fara, samt om nödvändigheten att öka landtmagten, men utan att blifvit hörda. En fransysk konunga-son (prinsen af Joinville), i sin skrift om fransyska flottan, för några år sedan, pekade sjelf på lättheten afen fransysk landstigning i England, utan att sådant verkade till någon allvarlig besinning å faran. Att Wellington icke i parlamenterna väckt denna fråga, kan väl förklaras af saknad förhoppning att göra sin tanke gällande. Tystnaden bevisar minst hos en statsman samtycke. Men imedlertid synes nu äfven de, som sitta vid Englands styre, hafva begynt att öppna ögonen å landets våda och behofvet af en större landtmagt. Under loppet af flera månader hafva de allmänna bladen sysselsatt sig med frågan om landets försvarslöshet, och redan på hösten lästes, såsom säkert rykte, att regeringen ämnade förelägga parlamentet, vid dess snara sammanträde, en plan för inrättandet af en stark, i stridsrustadt tillstånd varande reserv-armi, i stället för den nuvarande milisen, som numera blott är ett namn på papperet, och icke varit öfvad sedan Napoleons krig. Hvad som likväl gifvit denna fråga en liflig väckelse, är ett bref, hvarutur först Morning Chronicle, i slutet af November, meddelat utdrag och nyligen meddelat det i sin helhet, uppgifvande det vara från hertigen af Wellington till ingeniör-generalen sir John Burgoyne, men icke ämnadt att offentliggöras. Brefvet har gjort ett stort uppseende och är icke ännu förnekadt. Skulle det också vara understucket, så innekåller det likväl, enligt all sannolikhet, den store hertigens tankar. Jag har ej kunnat få tillgång till Morning Chronicle, men jag har läsit utdrag ur detta bref i The Times, i Naval and Military Gazette, i Journal des Debats, i Hamburger Correspondent och i Börsen-Halle, hvilka hvar och en afryckt särskilda bitar af brefvet. En sammanställning deraf är följande. Sedan Frankrikes magt, krigshärens styrka, national-hatet till England, möjligheten af en landstigning och Epglands försvarslöshet, med dess lilla hemmavarande armå,: blifvit framställd, yttrar detta bref de märkliga orden: Man talar mycket om Engelsmärnens mod, men, oöfvade och icke vande vid disciplin, lunna de ingenting uträtta mot disciplinerade l(rupper. Hos tre särskilda ministerer har jag yrkat på milisens sammandragning, organisation och öfning samt ställande på samma fot som under sista kriget. Della kunde gifva oss enstyrka af 150,000 man, hvarjemte den reguliera armen, af hvilken nu icke kan sammandragas mer än 5000 man, då nödiga garnisorer måste qvariemnas — borde ökas med 10 å 12,000, hvilket endast skulle kosta 400,000 (5 mill. Rdr sv. banko) århgen. (En tidning, Börsen-Halle, säger att brefvet yttrar, att den hemmavarande armen bör ökas till 65,000 man.) Det skulle säkerligen, för att skydda landet, vara bättre att hafva reguliera trupper, men i brist deraf och emedan man icke kan få sådane, må man vara nöjd med nämnde medel.n Dessa ytiranden äro i full öfverensstämmelse med hvad, rörande en krigshbärs duglighet, förekommer Wellingtons utgifna Depecher — denna stora minnesvård af den odödlige fältberrens tänkande. Från honom lärer således Å. B. hafva föga stöd