Aftonbladet – 25 januari 1848, sida 1

Inan fördelning, så berodde det för öfrigt på Ständerna att afslå den. Det är allmänt erkändt, att Iså länge olika divisioner af en domstol handlägga lika mål, utbilda sig inom dem serskilda juridiska begrepp. Så är det äfven nu med H. D., der 142 Jledamöter finnas, men endast 2 i sender tjenstgöra. Genom detta ambulatoriska system händer, att hvad som ena månaden beslutes, anses den andra för orätt. Detta kunde afbjelpas, om samma personer alltid dömde i mål af samma slag. Om grundlagen säger, att H. D. skall hafva minst 42 ledamöter, kan den hafva 46, som arbeta på tvä divisioner. Om då dessa dela målen sig emellan efter deras beskaffenhet, så har staten garanti för enhet i lagskipningen. Och om det stadgas, att minst 7 ledamöter böra deltaga i afgörandet af mål, som å lif och ära gå, såmt minst 5 i andra mål, så finnes alltid reserv, utan att den ena afdelningen behöfver taga från den andra. Den andra stora vinsten af förslaget. om det blefve antaget, vore att besvärsmålen, som nu hindra H. D. att befatta sig nog mycket med justitieärender, samt betunga statsrådet, skulle kunna öfverlemnas åt den ena afdelningen. Denna afdelnp. behöfde icke bestå af stränga jurister. Tvertom vore det fördelaktigt, om dertill valdes personer, som egnat sig åt de administrativa grenarne. Der kunde insättas kammaroch kammarrättsråder. I anledning af hr von Hartmansdorffs klagan öfver förslagets ofullständighet svarade hr G., att förslaget blott velat undanrödja hindren för en reorganisation. Att i grundlagen bestämma fördelniogen vore då att komma ur askan i elden. Det är svårt att i grundlagen intaga en såvan bestämmelse, ty den kan behöfva rättelser och att ofta göras om. Man har sagt, att besvärsmålens hänskjutande till H. D. vore en inskränkning i Konungens prerogativ; men detta prerogativ ligger ej i lagskipningen, ntan i lagstiftningen. Konuwvgen kan förklara, att alla besvär böra anföras hos H. D. Frih. Stjernstedt undrade, att man kunnat framkomma med ett sådant förslag, och afstyrkte bifall dertill, Hr von Hartmarsdorff ansåg af största vigt för bibehållande af nödig kunskap om författningarne och för ett medel att hindra dem, som saknade nämnde kunskap, från inträde i statsrådet, att besvärsmålen derstades qvarstannade. Om statsråderne blott tillstyrkte nya författningar, men icke sjelf tillimpade dem, utan kunde tanka, att högsta domstolen finge göra det bäst den kunde, vore det visserligen beqvämt för statsrådet; men att det sjelk får göra tillampningen af sina författningar är rätta pröfvostenen på dessas halt och sätter K. M. i tillfälle att erfara, om rådgifvarne i sina tillstyrkanden varit nog försigtiga. Han kan derigenom blifva varsammare en annan gång. Det medgifves, att det ej är genom besvärsmålen allena, som kunskap om författningarnes verkan inhemtas; men den vinnes säkrare, ty der officiella handlingar ligga före, kan det icke talas om berättelser af illasinnade. Man har segt, att målen få hvila för Jöänge hos H. D. och att antalet af dess ledemöter fördenskull borde ökås. Detta är en serskild fråga. Den första härvidlag är huruvida besvärsmålen böra till H. D. förvisas; den andra huruvida denna medhinner sina mål. Den under öfverlåggning varande Kongl. prop. upplyser i afseende på det sednare, att summan af de vid årets slut i H. D. balanserade oafgjorda mål, s m 4813 utgjorde 274 och småningom steg till 1269, som det utgjorde 1843, efter denna tid, sedan flere och yngre föredragande blifvit antagne, förminskats från 4047 — år 1844 — till något öfver 600 år 4846. Man hade sagt, att statsrådet borde vara fritt från lagskipning för aw hinna med legstiftniogen; tal. ansåg det tvärtom vara bra att besvärsmålen qvarstannade; då blefve statsrådet desto försigtigare vid nya lagars stiftande. Vidare: aw det icke vore förmånligt för konungamaktens anseende att Konungen ofta sutte i högsta domstolen. Hvad ir skälet dertill? Jo, att Konungen der kan blifva öfverröstad ; men. detta skulle än mera inträffa, om besvärsmålen flyttades från statsrådet till H. D. Vidare har man sagt, att domare skulle sky att blifva justitieråder; men det är nu upplyst, att dertill icke finnes skäl, hvad målen beträtfar, och hvad aflöningen angår, står det br Hjerta fritt att öreslå förhöjning deri. : Man bar förmenat, att det ej vore gagneligt att åta målen stanna hos kollegierna; men nu är det ;å, att kollegiernas ledamöter ej äro godtyckligt ufsättliga, hvarken genom Konung eller opinionssämnd, hvarför man kan räkna på sjelfständighet deras beslut. Det är klart, att konungamakten skulle förringas ;enom besvärsmålens borttagande från statsrådet; y om Konungen svarar den som klagar: gå till tögsta domstolen, skall klaganden tänka: är jag Jå fallen i herrarnes händer? finnes ingen konung nera? Hr Gynther har talat om en Högsta Domstolens ördelning, som vore bra; men hvärför talar propoitionen ej om den? Det är just osäkerheten i denna roposition, som gör att man ej vill antaga den. fan har också talat om brist på enhet; men derm är nu icke fråga, utan om besvärsmålen. Hr vUnther säger, att justitieärender skulle öfverlemnas t den ena fördelningen af H. D. och besvärsmåen åt den andra. Då inträffa samma svårigheter om nu. Att i statsrådet förekomma till afgörande tvister nan och man emellan, härleder sig från brist i aföndringen år 4828. Må man då göra den fullländig. . Om besvärsmålen ej afsöndras från statsrådet, blir l. D:s. fördelning onödig. Grefve Gyldenstolpe, Anton, fann diskussionen räfvande, hvilket komme deraf, att prop. vore obeämd. Den synes afse att statsrådet ej skulle hafva änderna bundna af grundlagen. Detta är visst bevämt, men kan ej tillstyrkas. Man har sagt, att statsrådet förekomma alltför många småsaker; men an vet, att Konungen hinner sköta många småsaer, som ej föredragas i statsrådet, neml. uniformsrändringarne. De sednare årens erfarenhet visa k att statsrådet haft tid för organisationsfrågor. esvärsmålen hafva ej legat längre än förr, och ändå ar man medhunnit författningarne om fattigvård, n försvarslöse, om WHäringsfrihet och förslagerna till organisation af landtoch sjöförsvaret samt undersningsväsendet. Hr Bruce, RB, E., fästade sig vid dem som talat r bifall. Om Konungen egde folkets kärlek, borde insta Proposition af honom bilallas. Så var det för t par år sedan; men nu vill man göra hans krona Dgre. Nej, med gemensamma händer böre vi upptthålla henne! Hr Fålreus, O. J., erinrade, att en del besvärsål redan länge varit handlagda af Högsta Domolen, utan olägenhet, t. ex. sådana, som skiftesadgan, hvilken också är en ekonomisk författning, nnat föranlada