Aftonbladet – 25 januari 1848, sida 1

i IScheuiz nu gjorda upplinnivgen är således: tö tloss svenskar af så mycket större intresse. Der iltill förenar mascbinen äfven den egenskapen rjatt, på samma gång den uträknar talen, äfver aftrycka dem i en blyskifva eller annat ämne slså att stereotyper genast kunna tagas af uträk ningarna. Uppfinningen vittnar i det hela on -l utmärkta mechaniska anlag. MMM tl) o— Uti Norrlands-Posten, lises följande re -Iflexisner angsende hr professor Palmblads tak. fluk för sitt politiska och sociala, skriftställer Ji Tiden, bvilken i det närmaste öfverensstäm. -jma med de omdömen, som uttalas så välinon pressen i allmänhet, som uti enskilda kretsar Uppsatsen lyder som följer: pDet är en gammal sägen, att då man vil -med besked plåga bönder, bör man såsom red. -Iskap använda en bonde. Samma taktik följer -Iridderskapet och adelns mest konservativa af ,delning, då den, för att nedsätta och svärta o I frålse män, uppbjuder ofrälse krafter. Frams i bland de sednare står nu hr Palmblad, pro:essor på stat vid Upsala universitet. Han har i -Isin tidning T:den företagit sig att kasta smuts -Ipå de — med förlof — nationens män af bor-Igerliga klassen, hwvilza på deras offentliga bana råkat motsätta sig hr von Hartmansdorff och I konsorter. Ea bland dem, som hr Palmblad Isist angripit, är förste expeditionssekreteraren IRicsert. Lyckligtvis står hr Rechert, såsom I menniska, medborgare, patriot och rättslärd, så -Joäadligen högt öfver sine vedersakare, att hap ,Ji anseende till dem är vida öfver allt behof af försvar. Men om hr Palmblad är oförsyvt, så är han tillika bögst oklok, ty huru har ban icke blottställt sine princ:paler, genom sin öfverdrift .Joch sma hätska utfalll Då man bar till uppJgift att, emot bättre vetan :e, bevisa det gamla Iregeringssystemets förträfflighet, bör man åt-Jminstone begripa, alt det icke går an att ords Ji sådane saker, som t. ex. 4838 års händelser Ipå Stockholms gator och kabineitskassans affiIcer, hvaruti vältalighetens tystnad framför allt Jär af nöden. Tånk om någon, i anledning st Ibr Palmblads oförsigtiga beteende, framlade en omständlig och sannfärdig species facti i dessa J mål, en sådan nemligen, som, noga utredande Jalla der förekomne omständigheter, af konsideIration för landets regering ännu aldrig kommit li dagen. Hvad blef då följden? Måhända, ait lär Palmblad nödgades ic:.e blott för alltid nedlägga sin penna i Tiden, ut:n ock retirera från sin professorsstoll — En icke mindre roärklig oförsigtighet bos hr P.lmblad är hans anfall Imot de riksdagsmän, hvilkas syftning påstås vara att nappas med Konungsmekten och blifva regerande Ständer. Att börja med är detta osannfärdigt, och tilläggom, att det i Sverizes närvarande statsskick är en absolut omöjlighet. Dertill kommer, att den del af representationen, sam med öppen panna förfäktar nödiga reformer och ena bättre ordning i statsförvaltningen, .cke utgör ett så öfvervågsnde antal, att fö:s.ket att nedtysta den, skulle kunna ur någon synpunkt gillas. Slutligen förtjenar äfven bemärkas, att så vil or P.lmblads egen plats i samhället, som hans hufvudmäns ställning i staten innebära ett oeftergifligt åliggande, att hellre sträfva till försoning med de liberale, än att beständigt reta dem, ömsom medelst angrepp på motiver, ömsom genom sanningslösa beskyllningar, ömsous genom hån och grin. Hvad som egentligen integrerar i hr Palmblads politiska artiklar, är komplett jesuitism. Spår af verklig kristendom saknas alldeles. Slätt måtte tillståndet vara i det menniskobjerta, som städse inom det politiska lifvet vägrar rättvisa åt sina antagonister och för sina syften, sina förbindelser, sina passioner, gifver den offentliga morslen till spillol SN — Uti en engelsk tidning läse vi följande korta men innehållsrika omdöme om fransyska regeringens nuvarande ställning, serdeles med afseende på Spanien: Hvarje månad väver det franska hofvet nya spirdelrät omkring det spanska hofvet och regeringen, och hvarje månad rifver detta samma spanska hof och regering sönder dem, och ger konungen i Frankrike, hans minister och hans diplomati ett cändligt bråk att reparera och åter knyta tillsammans trådarna. För några veckor sedan hade man anledning att hoppas en försoning och en öfverensstämmelse i åsigter mellsn Frankrike och England i afseen-) de på Spsnien. Detta hopp bar nu åter försvunnit cch det är allt skäl att förmoda, att Ludvig Filip testamenterat åt sin sonson ett nytt successionskrig. Imedlertid vet det franska hofvet ganska väl, att England icke af egen drift vill ingå i någon sådan kamp; och hela dess bemödande går således ut på att smickra och vinna de absolutistiska hofven i Europa. Intet offer är för stort eller för lågt, ingen rekautation eller förnekelse af liberalismen för bred för detta ändamål; men under detta system att vinna främmande understöd och absolutisternas medverkan försvagar och ä!ventyrar fransmännens konung med hvarje dag mera den ringa sympathi som han ägde i folkets sinnen hemma i landet. Äfven kamrarna revoltera. Sjelfva de konservativa känna en viss afsmak. Och det allmänna omdömet är, att den orleanska dynastien sixtt på spel sin besittning af den franska thronen, för ast så myckt säkrare kunna rama åt sig den spanska. Ludvig Filip synes verkligen vid slutet af sin bana spela qvitt eller dubbelt med lyckans udinna. Hon gaf honom en krona. Hans nsjestät ger sig icke med mindre han skall pafva två, eller ock förlora båda. Hans ifrisaste ansträngningar ligga åt det hållet. RIESDAGEN. Diskussionerna hos Ridderskapet och Adeln onsdagen d. 19 Jan. öfver förslaget till ändring i 17, 22 och 24 SS R.F., samt till devar