Aftonbladet – 24 januari 1848, sida 3

lägenhet, så till vida, 1 dina händer. — -— — — —-— —-— —-— —-— —-—— — (insändt.) Item i fråga om konventiklar. Under högv. presteståndets diskussion i detta ämne synes ingen upplysning hafva förekommit om förhållandet i Norrland, särdeles inom Westeroch Norrbottens län, hvarest i hundratals byar, belägne 2 till 6 mil från kyrkan, allmogen har för sed, att på sönoch högtidsdagar samlas turvis hos grannarna till ordentlig gudstjenst, just sådan på hvilken konventikelplakatet kunde tillämpas af någon kronobetjent, som förbisåge lagens orimlighet för någon annan afsigt. Föredraget består vanligen i predikan ur någon postilla, evangelium, kyrkoböner och psalmsång, stundom äfven af bibelläsning och förklaring. Företrädesvis begagnas predikningar af Luther, Roos och Norborg, hvilka på ett okonstladt språk väcka kärlek och lust till bibelordet och lemna en trogen handledning till detsammas rätta uppfattning, hvarigenom bibelläsning och bönhållning inom de enskilda hushållen vidare uppmuntras, och många, som sakna råd att skaffa sig böcker, hafva vid de allmänna sammankomsterne tillfälle till andlig uppbyggelse. Icke är det nog dermed, att presten söndagligen predikar för den ofta högst ringa del af församlingen, som har lägligt att komma till kyrkan, och att han i öfrigt på husförhören, en gång om året, låter ungdomen läsa några rader innantill och tanklöst upprepa utanläxor ur katekesen. Läses och betraktas icke Guds ord oftare eller annorledes inom församlingen, så är predikan fåfång och säkerheten och likgiltigheten för en religiös sinnesstämning gripa djupt omkring sig. När frihet är förunnad allmänheten att samlas, icke allenast till allahanda nöjen och fåfängliga tidsfördrif, utan äfven till öfning i dryckenskap med thy åtföljande oordningar och våld emot allmänna säkerheten, hvilket med lindriga böter kan försonas, så är det hög tid, att undanrödja en författning, som de jure upphäfver friheten till större eller mindre sammankomster för förståndsoch själsodling, hvartill äfven andaktsöfoingar måste raknas — det enda möjliga sättet att hålla kristendomen vid magt hos allmogen, kanske snart nog den enda terräng, der hon allmännare aktas och bär någon frukt i sedlighet och stilla vandel. Man invänder, att ifrågavarande samqväm. ofta urartat till afsöndring från kyrkan, svärmeri och anstötliga uppträden, på hvilka man alltid vart benägen sätta en föraktligare stämpel, då de visat sig såsom följder af ett öfverspändt och förvilladt läsarenit, än när de i mångfaldigt större skala och svårare skepnad kunnat härledas ifrån uppsåtligt gudlösa och öfverdådiga menniskors samqväm. Läseriet är af 2:ne olika slag. Det ena framkallas vanligen af kringstrykande lättingar, som under skenhelighetens täckmantel bedraga de mest okunniga och lättrogna. Deras framgång kommer san nolikt deraf, att de smickra det köttsliga sinnet och döfva oroliga samveten med en ur skriften ensidigt utplockad säkerhetslära, som förespeglar skuldfrihet eller delaktighet i försoningsnåden ulan den allvarliga bättringshåg och de vittnesbörd och kännetecken i en helgad vilja och vandel, som skriften fordrar. Detta slags läseri kan för någon kort tid. väcka oro och förargelse, men dess ordningsstörande yttringar kunna ganska säkert med allmänna lagens tillämpning stäfjas, utan behof af någon extra lag, som utan urskiljning trycker föraktets och förskräckelsens stämpel äfven på det andra slaget af läsare, hvartill vi vilja räkna icke allenast mängden af dem, som i början af denna uppsats nämnas, utan ock en del så kallade separatister, hvilka, af missbelåtenhet med församlingens presterskap, heldre önska att hålla andaktsöfningar i kretsen af sina liktänkande grannar, men hvilka alla, af uppriktig kärlek till Guds ords vilja, till sin egen och andras tröst och uppbyggelse, dermed ofta umgås. Det andliga lifvet behöfver sin dagliga näring, så väl som det lekamliga, om det icke skall aftyna, och man borde med glädje hylla och befrämja sammankomster i denna syftning. Der själavården bestrides af lärare, som sjelfve tillegnat sig en rätt kristlig anda, som visar sig i ett varmt nit för medmenniskors förbättring, behöfver man icke betvifla att dessa tillvinna sig sistnämnde läsares förtroende och blifva dem till ledning och föresyn på den rätta vägen; men sådana åhörare utmärka sig Vanligen dermed, att de icke tåla rationalismen, hvilken de rubricera såsom otro; och denna öfvertygelse är så varm, att allt som har sken af förföljelse, endast bidrager att göra den mera intolerant. En rationalisk prest kallas af dessa troende en Legoherde, och anses sakna både lust och andlig kraft att hindra otrosulfven rycka åt sig hela hjorden, om hon icke sjelfmant flyr i den rätta herdens sköte,. Utan anspråk på ofelbarhet, har Ins. härmed velat antyda djupaste roten till den separatism, som på många orter uppenbarar sig, icke i svärmeri eller fanatiska upptåg, utan i en lugn och sansad ihärdighet, som icke förnärmar borgerlig ordning eller utvärtes anständighet. Af det anförda följer, att konventikelplakatet nu mera är mindre egnadt att hämma oskick, än att lhindra nyttiga andaktsöfningar. Försöket att hålla Idenna, på många orter nästan förgätna, lag vid magt, för att gqväfva de så mycket fruktade läsareIsammankomsterne, torde icke sakna någon likhet fImed den blodiga striden emot trolldom och vidskeÅpelse under Carl XI:s tid, då Belzebub till slut i egen person uppvaktade domkapitlet 1 Upsala och, enligt dess protokoll, vid aflägsnandet gjorde något Ifuffens, som generade ett af de höglärda männens fem sinnen. Så länge afrättningarne fortsattes, så funnos trollpackor i öfverflöd, men när det grymma straffet inställdes, så försvann äfven småningom det Irysliga brottet. (Insändt.) OM SPELBUS OCH SPELARE ISTOCKHOLM. I vår tid, som så kraftigt sträfvar till förädling, är det en rik källa till bedröfvelse:att veta, det hvarken Jaga stadgar eller den upp