Aftonbladet – 24 januari 1848, sida 3

menniskas, hvilkens lif ofta beror på ett enda ögonkast. Ursikta om jag kommer till besvär, min herre, sade han; men jig har gjort det i ett sodt uppsåt, det att underrätta m:g om att insenting oåtte fattas er här. Aldrig ser jag atan en viss oro resande anlända från kontinenter; ty vi äro ännu så vilda, vi korsikaner, tt vi nästan darra då vi skole utöfva gästfriret mot Fransmännen, denna urgamla gästfrivet, hvilken för öfrigt snart blir den enda tralition, som är oss örig från våra iförfäder. Men denna er fruktan är alltför obeböiz, min herrex, svarade jag. Det är alldeles möjligt att, bättre än madame de Franchi gjort let, gå en resindes önskningar och behof till mötes. Dessutom, — fortfor jag, i det jag kastade en blick omkring rummet, — är det icke här jag skulle kunna beklaga mig öfver den vildhet, hvarom ni med så mycken godmodighet talar. Jag försäkrar att, om jag icka från fönstren här hade utsigt öfver detta beundransvärda landskap, så skulle jag tro mig vara i min egen kammare vid Chauss-xAptinn. Jan, svarade ynglingen, det var en vurm af min stackars bor Lou s: han tyckte om att ha allung på fransyska maneret, men jag tviflar på att derna parodi på civilisation är honom nog vid hans återkomst från Paris, churu den var bonom nog före hans ditresa.n År det länge sedan er herr bror lemnade Corsica ? frågade jag. Det är ett år sed:n. )Våntar ni honom snart tillbaka? Åh nej; icke förrän om. tre-eller fyra år. Det är en allt för ling skiljsmessa för tvenne bröder, hvilka sannolikt förut aldrig varit åtskiljda.n Ja, och som älska hvarandra såsom vi. ,Säkert kommer han hem och helsar på, innan han slutar sina studier.n