Aftonbladet – 24 januari 1848, sida 2

idit af medborgarnes under sednars åren ännu mer kade söndringar i religiöst afseende; och följaktlien anse den nya lagen såsom en nödfall utväg att, sakernas nuvarande läge, under msedgifvande ar mförmälda rätt för öfrige medborgare, stäfja åtninstone religionslärarnes på viss2 ställen framträande obehöriga anspråk på att få bekänna en lära id predikoembetets åtagande ock en annen i eller tom predikostolen ? I motionen yrkas, att man måtte taga i betrakande erfarenheten i de länder, der: oinskränkt rätighet till öfvergång från en lära till en annan exiterar; under förklaring, att inga vådor deraf uppommit. för dessa staters lugn eller derss statskyrors bestånd. Men då vi, enligt denna begäran och ill följd jemväl af hvad vår egen ;n påkalar, taga erfarenheten tillledare och ttadt rådråga dess lärdomar, kunna vi väl va förenämde påstående? Hvad lärer oss ås, Frankikes, Britanniens, sednast Schwei oria, och vårt eget fäderneslands under de ti religiösa tridigheter och deraf härflytande issbölligheter, och vi ej ägde det lyckliga lugn, de frid, som åtminstone i detta hänsee nare årbundraden varit svenska fo! Kunna vi väl misskänna värdet af undsvärda ställning ? Skola vi väl, ladt af nödvändighetens kraf, kasta. in på en bana, hvars vådlighet andra och oss till varnagel, mångfaldigt pröfvat? helt vänskapligt öppna dörrn för den religi drägten, den svåraste och olyckligaste af all sådan; inbjudande den religiösa fanatismen och den lika eller snarare mera skadliga otron, som fräta en stor del af den öfriga verlden, att skyndseromast taga . vårt land i besittning? Hafva vi icko nog af andra Wvisteämnen, andra trätofrön? Böra vi ej besinna, att om likgiltighet för statskyrka och folktro får råda och högtidligen uttala sig genom folkets ombud, då — jag vill icke säga stundar, men förberedes fali för denna vördnadsvärda, ovärde en af de grundvalar, hvarpå det sve verkligen hvilar! Och sedan troslär: blifva ansedda likgiltiga, månne icke undervissingen deri torde vid skolorna följdrigtigt komma att upphöra? Och skola väl katolicismens, metodismens och alla andra efter välde lystna kyrkor, alla okristliga sekter till förtigandes, försumma att, fredsstörande, innästla sig p det öfvergifna fältet? För ett sådant tillstånd må vi ej blottställa ett älsk fosterland t Omöjligen kan jag godkänna nå ;rensstämmelse mellan den af motionären för oc frihet och den til!åtelse, som år 1844 gafs för ge den år 1809 afsatta konungafamiljen. klar; upphäfvandet af förbudet i sisiber medförde inga faror, enär kändt var, a regentslägten icke ägde anhängare i u ader sedirunnade? ien fordna det, samt att den nya dynastien tillräckligt lång tid rotfästat sig i folkets kärlek, vördnad, tiligif f och undersåtliga förtroende, för att på intet sätt kunna 1 den ur Sveriannat än vinna vid jemnförelse med ges åsyn och minne nästan utplånade ätten; men upphäfvandet af nu ifrågaställde la som för öfrigt icke heller :har något det ring gemensamt med det andra, onödigtvis inblandade, företer vådor af allvarsammaste art, som redan bär äro antydda, men som, efter hvad man finner, icke så tydligt för enhvar på förhand visa sig. Visserligen har hr grefven förklarat, ait undantagslagar kunna ej evigt gälla,. Men hvad är väl, som stämplar det öfverklagade lagbudet såsom varande undantagslag? Aro då kanske också successionsordningen och mycket arnat, ller särskilda förhållanden, likaledes undant väl lära vi ej, af den anledningen, pligtade att röra vid dem och ändra hoppas. Slutligen kan jag ej lemna obemäldt! det yttrande, att den store Gustaf II Adolf kämpade för en oinskränkt trosfrihet och stupade för den. Han stridde och dog i försvaret för vår rena, evangeliska lära, detsamma, från hvilken affall nu yrkas böra fritt få äga rum. Låtom oss, med den tacksamhet oss evigt höfves, ihågkomma denna odödliga hjeltekonung och hans verk, samt, då frågor yppas som synas lända till inre oro och söndring, erinra oss hans uppmaning till Sveriges folk ait väl bevara sin enighet: Aro svenskarne, sade han, sinsemellan enige, då kunna de i trygghet lefva inom sina klippor och skär, och då skall dem ingen lätteligen med fördel antasta.