Danmark der utöfvat. Det var således ett krig, hvars -motif gjorde Sverige föga heder... . Räknom nu, hvad dessa 448 års beväpning kostat; för två åa tre års verkligt behof! Hvilket omätligt kspital håde icke svenska folket under tiden ägt att disponera för produktiva ändamål? Hvilket stort belopp af andlig kraft bar ej blifvit bortspildt på den toma flärdenaf en militärisk mekanism, hvarigenom vi också stå nästan lägst på skalan bland alla Europas civiliserade nationer, hvad fredens yrken samt samhällsorganisation och moralitet beträffar? Huru rikt kunde ej detta land varit i denna stund, om ej egentligen dårskapen, så långt mannaminne räcker, suttit vid styret af våra företag och bjudit till att förderfva hvad man kan kalla vår inre menniska? — Antagom, om en annan rigtning varit följd, att ett krig först uppstått under Alexander med Ryssland, försvagadt till bärsmeakt och finanser efter sina krig mot Napoleon och turkarne -så skulle vårt land då med 2 till 300 millioners kapitalkraft kunnat understödja Finland och hotat sjelfva Ryssland med härjaing. I stället att nöja oss med, såsom vi här ofvan antagit, hälften af denna ständiga försvarsstyrka, under fred, hafva våra regeringar illfänats att underhålla hela styrkan — och derigenom bibehållit en hotande ställning till den mindre grannstaten, Danmark, hvilken således måst i sin politik misstro Sverige, och genom ett äfven öfverdrifvet militärsystem å sin sida, på Seland och i Norge, tvingat oss att länge vidhålla ett fästningssystem, som medförde behofvet af värfvade trupper. Man kan med full rält antaga, att utom de olägenheter detta öfverdrifna beväpningssystem medfört för folkets moralitet och politiska utveckling, har det ofantligt bindrat landets ekonomiska framsteg. Måingen skall säga, att denna skildring är öfverdrifven. Man förmenar kanske, att hufvudstyrkan af försvaret varit den indeldta armen och båtsmanshållet; att denna del icke kostar mycket; att den är i viss grad produktif; att den genom allmänna arbeten bidragit till landets nytta, o. s. v. Att här ingå i en speciel vederläggning af dessa inkast, skulle leda oss nog långt. Vi vilje blott göra några frågor. — Om icke indelningsverket funnits, med sin orimlighet, att göra en viss jordrymd (hemmantal) skyldig att anskaffa och underhålla en när som helst tjenstskyldig karl, med eller utan häst, — skulle väl en ung, vild furste då kunnat begagna sig af detta arf från sin enväldige fader, för att besinningslöst föra ett så mångårigt krig? Skulle det varit möjligt, att dessa krigslidanden, om de icke ensamt träffat individer af den äfven förut mest nedtryckta samhällsklassen, kunnat så länge fördragas? Skulle det varit möjligt, att de rikare, de så kallade bildade klasserna, i nära 20 år, utan deltagande eller beslutsamhet skulle åsett landets ständigt tilltagande förstörelse, dess söners förblödande i de hufvudlösaste upptåg, derest ej indelningsverket kastat alla bördorna ytterst på allmozen? Omöjligt! Och alltsedan denna tid, då indelta soldaten, hänförd af de första årens segerrop, fördjupade sig på andra sidan Östersjön i Rysslands och Polens skogar och morss, lemnad att der segra eller dö — talom upprigtigt! — alltsedan, hvad slags krigiska företräden har han väl sedan visat, framför den för krigstillfället utskrifne eller värfvade krigaren? Han bar visat trohet — tapperhet! Ja väl — det tillbör svensken i allmänhet, då fosterlandet fordrar en uppoffring! Han har visat sedlighet, måhända mera än ögonblickligt uppsatte trupper — men de som med så stora ord tala om ;krigsvana, om diseiplin;, om härdighet o. 5. v.: hvad hafva de att säga, då man vid svenska armeens marcher ser dess efterliggare och sjuke, hvaraf de hemsjuhe utgöra ett icke ringa antal? Ar det väl indelningsverket, är det torplifvet, är det några veckors årlig öfning, är det legokontraktet med rothållaren, som gör mera ill saken för det krigiska yrket, än andan och hågen hos dessa medborgare, hvilka, då faran zäller, fatta vapnen och lemna sina fädernehem, för att med hela lifligheten af fria sinnen skyndsamt lära sig krigskonstens enkla grunder och skynda till ett raskt afgörande af frågan om andets räddning och en ärofull fred. Verldshistorien har visat helt annat; Sveriges historia ifven. Till och med i anfallskrigen hafva fransmännens nyutskrifna trupper, efter en kort öfning, besegrat Österrikes och Preussens pedantiskt disciplinerade, härar, och man bör komma ihåg huru fransmännen blefvo från alla håll stverrumplade. Vi äre öfvertygade, att efter några veckors förberedande öfning, efter marchen mot fienden och under det allvar, som ett. väntadt fälttåg ingifver, skall den nye soldaen smart hafva hunnit samma färdighet, om ej törre, än i allmänhet den indelta, som desstom ofta af ålder och tungt arbete befinnes il: ehofvets stund mindre tjenstbar. Vore deremot den indelta armeen — omi: nan nödvändigt vill hafva den beböfliga stamnen, indeldt — blott hälften tå stor, som den ir, så kunde dess organisation medgifva betydig besparing och ändock blefve den fullt tillräckig för att tjena såsom stam och insruktörer ör beväringsmanskapet, hvilket, om på sätt vi ntydt allmänna undervisningen rigtades till vajenbrukets inhemtande, icke behöfde mer öfing än högst 40 till 42 dagar. Man hade då ätt medel till en del utgifter för armeens jenstbarhet, som nu säkert icke kunna tillväabringas. . Vi hafve här kommit att något fördjupa oss Mmilitäriska detaljer; men det har varit nödigt tt göra det, för att komma på bestämd fot ned upplysaren i da dithörande kommande unkterna. Att vissa vapen erfordra mera öfing, längre tjenstetid, annan organisation, eränna vi — men deras styrka är ock icke så tor. Hvad båtsmanshållet angår, anse vi detjs elt och hållet böra ingå, och en blott enrolleing till flottans tjenst, i fall af behof, införas. Jen besparing, som derigenom vanns, kunde ma LL PA dt JM MR äm Då FRA NR mm het öm a eta kd br kr m—