Aftonbladet – 21 januari 1848, sida 1

släda, började att med stören hugga på den aderton tums tjocka isen; när han sedan fåt! vaken tillräckligt stor, plundrat Feodor och tagit de penningar han hade på sig, förde han ned honom genom den nyss buggna öppningen. Derefter körde han hem; men med Newafloden följde den döda kroppen till Finska Viken. Ena timma derefter hade vinden bildat en ny isskorpa, så att intet spår syntes efter vaken. Vid midnatten återvände Vaninka med sin far. Hon hade haft feber hela aftonen och aldrig synts vara så skön: också hade hon blifvit uppburen af de mäktigaste och artigaste magnaternas hyllning. Då hon kom hem, fann hon i förstugan Annouschka, som väntade för att taga hennes kappa; under det hon lemnade henne den, gaf hon Ånmnousehka en talande blick. Allt är förbin, sade sakta kammarjungfrun. Vaninka andade; som om man skulle vältat en sten från bröstet. Så mycket välde Vaninka än hade öfver sig sjelf, kund2 hon ej längre uthärda sin fars närvaro, utan ursäktade sig, föregifvande att den trötthet; hon känt hela aftonen, hindrade henne att supera med honom. Vaninka gick upp på sina rum; väl kommen dit, stängde Hon dörren, ryckte blommor och smycken från hår och hals, lät uppklippa snörlifvet, som ville qväfva henne, och kastade sig på sin säng, der hon nu i fred kunde få gråta ut; Annouschka tackade Gud för detta utbrou; Vaninkas lugn hade mer förskräckt henne, än Vaninkas förtviflan. Då denna första kris var öfverstånden, sökte Vaninka en lättnad i bönen.