Aftonbladet – 20 januari 1848, sida 2

om generalens steg aflägsnade sig; när Jjudet af dem ej) mera hördes, skyndade bon till Annouschkas kabinett och tog genast bort ett knyte med linne, som låg kastact i en fönstersmyg. Under knytet var en stor koffert med fjäderlås; Annouscbka sköt på en knapp, Vaninka lyfte på locket; i detsamma uppgåfvo de båda qvinnorna ett skrik: koff-rten bade blifvit en likkista — den unse oflicern var qväfd. De båda unga flickorna hoppades länge, att han blott var afdånsd; Annousenka begöt hans ansigte med kallt vatten, Vaninka låt honom inndas luktsalt: alla försök voro fåfänga. Under det långa samtal generalen hade haft med sin dotter, och som hade räckt mer än en balftimma2, hade Feodor, som ej kunde frigöra sig från kofferten, hvars lås gått igen, blifvit död i brist på luft. Deras ställning var förskräcklig; de begge unga voro instängda med ett lik: Annouschka såg Siberien i perspektiv; Vaninka såg blott Feodor. Bida voro i ytterlig förtviflan. — Likväl, och som kammarjungfruns förtviflan var mer egoistisk, än Vaninkas, så var det Annouschka, som först hittade på medel att rädda sig ur den belägenhet, hvari de befunno sig. Fröken! utropade hon hastigt, vi äro räddade! Vaninka upplyfte hufvudet, och såg på sin kammarjungfru, med ögonen bådande i tårar. Räddade!s sade hon, räddade, vi kanske! men hanl Hör på fröken! sade-Annouschka; r belägenhet är förskräcklig, det är onekligt; er olycka är stor, det tillstår jag äfven; men er olycka och er belägenhet kunde vara ännu förskräckligare. Om generalen visste allt ... ;Hvad skulle det göra?, sade Vaninka, nu skulle jag kunna begråta honom i hela veridens åsyn.a Je, men i verlden; ögon voro ni vanhedrad. I morgon skulle era slafvar, i öfvermorgon hela Petersburg få veta, att en karl är död i ert rum. Besinna fröken! er ära är er fars och hela er familjs. . . ,Du har rätt, sade Vaninka, i det hon skakade hufvudet, liksom för ait förjaga från sin