Aftonbladet – 20 januari 1848, sida 1

yIkan tänka, lyssnade generalen till hvarje ord, I undersökte hvarje åtbörd, som vexlades i bans I närvaro mellan Feodor och Vaninka; men hvarken å adjutirntens sida, eller å hans dotters, märkte han något, som kunde bekräfta hans. misstankar; tvertom, Vaninka syntes bonom mera kall och sluten än någonsin. Så förflöto åtta dagar; natten mellan den åttonde och rionde dagen, emot kl. 2 om morgonen, bultade någon på generalens dörr: det var Gregoire. Om ers excellens vill gå ner till sin dotter, så får ers excellens se herr Feodor der., Generalen bleknade, klädde på sig, utan att söga ett enda ord, följde slafven till Vaninkas dörr, och kommen di!, afskedade han anklagaren, som i stället att draga sig tillbaka, gömde sig i hörnet af korridorn. : När generalen trodde sig ensam, klappade han på dörren; men allt förblef tyst; som tystnaden ej antydde något, ty Vaninka kunde sofva, slog han än ett slag på dörren, och med en follkomligt luga röst frågade den unga flickan: hvem är d-r? Det är j:g, sade generalen, med en af rörelse darrande stämma. . Annouschkan, sade den unga flickan till sin disyster, som låg i rummet bredvid, öppna för min far. Förlåt, min far,, -fartfor hon. Ånnouschka klär på sig; i ögonblicket skall hon öppna.n Generalen väntade med tålamod, ty han hade ej kunnat märka någon rörelse i sin dotters röst, cch hoppades att Gregoire hade bedragit sig. p Efter ett ögonbliets förlopp öppnades; dörrn och generalen trädde in, i det han kastade en spanaade blick ikring sig: der var ingen menniska i rummet. Vaninka lig, blekare kanske än vanligt, men fullkomligt lugn och med det barnsliga leende på läpparne, med hvilket hon alltid mottog sin far. . Hvilken lycklig omständighet har jag att tacka för glädjen att få 52 er så sent på natten, min far ?