TLJ VAS FAM VI TE Vete i INSE EN R PARLAMENTARISKT STYRELSESÄTT ELLER ICKE? Tidningen Tiden bar under de föregåend? lagarna baft en ling resonnerande artikel emot Dagligt Allehanda, kallad Herr Elof Lindman och den parlamentariska styrelsen. Vi förbigå den hätskhet, som deruti uppenbarar sig mot den nye förläggaren af D. A. personligen; men hvad som förtj: ar anmärkas, är att Tiden i denna artikel helt och hållet bekräftar hvad vi ett par gånger hafva framställt angående de konservatives åsigt af det konstitutionella förhållar.det här i landet. Under åberopande af de SS i regeringsformen, hvarest det omtalas att konungen allena styrer riket och att han ensam fat:ar besluten m. m., grundar Tiden på den bokstafliga tydningen af dessa lagbud följande satser: 4:o Att Sverge icke, enligt gällande grundlagar, har ett parlamentariskt regeringssätt, och 2:o Att Sverge likväl är ett konstitutionelt simhälle. Låtom oss nu se, hvilka resultater skola uppstå, om man, såsom vi en gång förut ponerat, antager hela denna tydning och förutsätter att den äfven vidhålles af konungen. Att Sver,ge icke har något parlamentariskt styrelsesätt kan naturligtvis icke betyda annat, än att;konungen icke i följd af grundlagens bokstaf eller anda eger någon förbindelse att rätta sitt system efter de hufvudprinciper, som gilva sig tillkänna hos majoriteten af, nationen och dess valda representanter, samt att för sådant ändamål omgilva sig med en konselj, som represenmterar dessa principer, och åt denna öfverlemna det bufvudsakliga utförandet af, likasom ansvaret för systemet. Vi medgifve gerna, att Sverige, äfven utan antagande 2f en sådan förbindelse, d. Vv. s. under bibebålisnde af allenastyrandet, ändock kan kallas cch är en konstitutionell stat, så till vida, som konungens vilja är inskränkt genom rådgifvarnes rätt att vägra konirasignation af beslut, som bokstafligen strida emot grundlagen, och dessutom genom konstitutions-utskottets granskningsrätt af protokollerna, jemte ständernas rätt alt anmäla rådgifvarne till entledigande. Men här kommer den andra sidan af frågan. Om allmänna tänkesättet och det liberala partiet inom representationen skulle finna, att korungen ej vill antaga ett parlamentariskt styrelsesätt i den nyss anförda meningen, och (erfarenheten emeilertid visat, att den omtalta ansvarigheten, äfvensom möjligheten att erhålla en minis erförä dring i majoritetens anda, är förvandlad till en nullitet i följd af formerna och ståndssplittringen, som förhindrar enhet i riksförsamlingens beslut, är det väl derföre troligt, att nationen och de sånd, som representera majoriteten, komma att helt beskedligt låta sig nöja dermed, eller är det ej snarare sannolikt, alt de se sig om efter någon annan utväg, att genom moraliskt tvång söka vinna samma ändamål, när sådant bvarken skedde genom ett frivilligt antagande å högre ort af den parlamentariska principen för styrelsen, eller genom en formlig begäran från ständernas sida om opopulära ministrars aflägsnande och konungens bifall dertill samt andras antagande i majoritetens anda? Troligen blef det sednare fallet. Hvilken är då denna utväg? Jo, att borgareoch bondestånden begagna sin rätt att vägra anslag. Vi hafve redan långt för detta påpekat en sådan kritisk ställning; men då man lärer med hvarje dsg man lefver, och representanterna af dessa stånd mer och mer börja inse, att det vore oklokt att förneka sådana statsanslag, som böra till det nödvändigaste af statsbestyrets gång, så skola de i stället och med mera skäl lvända sin uppmärksamhet på nedsättning dels af alla sådana utgiftstitlar, som kunna anses utgöra förtroendevota, för att dermed utmärka att Iständerna ej hafva förtroende för systemet, Idels af sådana, som tillhöra bofvets och kungadömets egentliga agremanger eller statslyxen, såsom apanager,anslag för utländska beskickningar Im. m. Om regeringen då äfven kan disponera Itvå stånd, så kommer den alltid i nödvändighet att till de ifrågavarande medlens erhållande anlita förstärkta statsutskottets machineri, insätta allt flera landshöfdingar eller andra amovibla embetsmän i sjelfva statsutskottet eo. s. v. Toch sedan, allt efter olika voteringsresultater, antingen blifva utan, eller, om; ock penningarna erhållas genom den förseglade sedeln, stå inför nationen i den dagern, att regeringen begagnar löntagareintresset eller sina omedelbara verktyg att votera nationens skatter. Detta ginge sannolikt an för en tid, men komme åtrainstone icke att bidraga till en ökad popularitet, utan tvertom skulle missnöjet vex2, och opinionen antaga en större intensitet emot regeringen. Utan att förespegla några ytterligheter såsom direkt följd häraf, kan man likväl nogsamt inse, att en så opopulär ställning kan medföra tusen obeIhag. Man bör ibågkomma, att vi icke längre befinna oss i de menlösa dagarna, då Wetterstedtska fraser voro allsmäktiga. All riksdagsItaktik är ock nu mera genomskinlig. Se der i korthet de sannolika följderna af det