begärda, samt resonnemanger till förmån förl! den kungliga propositionen. De äro i flere fall l af interesse och skola tvifvelsutan läsas med l. uppmärksamhet. Skada blott, att författaren, bvad anslagen till försvarsverket beträffar, skämt . bort sin sak ej obetydligt i ingressen, derige-l: nom att han gått omkring det som utgjort huf-: vudföremålet för meningsatriderna, men der-l emot litasom påpekat det saker varit föremåll: för, klander, hvidka aldrig varit det. Äfven synes det hafva varit öfverflödigt, atts begynna med att tala om nödrop, beskärmelser l! och orättvist uppfattande, samt ait man bordt pröfva och framlägga sina motskäl. Denna pröfning har ju ännu ej kunnat medhinnas ända till slut, -men den föregår alla dagar i Statsutskoitet; och om ett eller annat utrop at förundran på förband hörts ifrån representanternes och pressens sida, så hade väl vederbörande ej haft skäl att taga det så ömt, då del! icke voro ckunnige om de önskningar, som hos ! föregående ständer blifvit framställda om någon besparing just inom de delar af statsverket, för hvilka ökade anslag nu äskas. Såsom ett bevis på det nyssnämnda yttrandet, att vederbörande kringgått hufvudfrågan ij meningsstriden, tillåte vi oss att exempelvis citera följande stycke på andra spalten af arti keln om landtförsvaret: bSverige eger för sitt försvar den stående armäen, den indelta, jemte 8 värfvade (3 infanteri-, 2 kavallerioch 3 artilleri-) regementen, samt den under fem års tid vapenpligtiga befolkningen. Att grunda landets försvar ensamt på stående armån, vore oklokt, ty, ehvad företräde en mindre och väl öfvad här har framför en sämre bildad större, så vore denna krigshär likväl alldeles otillräcklig. Och i alla fall skulle, under ett krig, dess förluster med svårighet kunna ersättas, emedan ingen vore skyldig att ingå i ledet. Man hade således att välja emellan tvenne systemer. Antingen att bibehålla den stående armen såsom en kärna och stam för den vapenpligtiga befolkningen eller beväringen — eller ock att, ilikhet med de fiesta andra Europeiska stater, ensamt grunda försvaret på beväringen, på så sätt nemligen, att en del, vissa årsklasser af denna beväring, utgör en stående armd, som i alla fall aldrig kan undvikas, hvilken ligger flera eller färre år i garnison, för att hafva ständig öfning — samt den öfriga delen, åe följande klasserna af bevärlngen, som är hemförlofvad. I valet mellan dessa tvenne har Konungen bestämt sig för det förra systemet. Det föranleder inga rubbningar i våra förhållanden. Indelta armån, som utgör större delen af vår stående här, är genom sina goda egenskaper, sin nationala beskaffenhet, väl egnad till stam för landets bevärings-ungdom. Landet och menigheten äro sedan snart 200 år vande vid indelta armån. Den har visserligen den olägenhet, att manskapet nödgas tjena nog länge, men allting har brister, och man får här i verlden vara nöjd, så snart fördelar öfverväga olägenheter. — Skulle landets försvar ensamt grundas på beväring, så måste någon större del deraf, minst ell års klass, bafva cen långvarig öfning, för att blifva en duglig stam, och om denna öfning också icke behöfde blifva lika långvarig, som öfverallt utrikes, der den går till åratal, så kunde den likväl icke undgå blifva så lång, att den skulle kännas som en hårdt tryckande börda, saken mottagas med knot och missröje, isynnerhet af Bondeståndet, som denna börda närmast träffar, och som redan vid beväringssystemets införande, i dess nuvarande så högst lindriga form, var nära att neka det sitt bifall. Erfarenheten har också visat, att beväringssystemet, äfven der det ensamt utgör armåön, blifvit infördt under eller straxt efter stora nationalfaror, då folket varit villigare att underkasta sig stora personliga uppoffringar, än det vanligen är efter ett länge åtnjutet fredslugn. Konungen antog således planen för ståerde armen utgörande stam för beväringen, hvilken plan visserligen icke är ny, emedan den länge varit afsedd, ehuru aldrig förr tillbörligen ordnad. Skulle man ru icke tro, när man läser detta, att de olika meningarna om försvarsverket gått ut på de tvänne motsatta alternativerna: det ena, att landet borde försvaras endast med len stående arme; det andra, att det borde ske med endast beväring? Ifrån denna heqvämt lantagna premiss hemtar förf. sedan ett försvar för Regeringen deruti, att den beslutit sig för lantagandet af ett blandadt system af en stående stam jemte beväring. Nu är det likväl allmänt bekant, att ingen af dem, som förmenas ,upphäfva nödrop och beskärmelser,, någonsin ifrågasatt ett annat system än det blandade, och man kan tryggt säga, att om artikelförfattaren ensam är okunnig derom, så lönar det icke heller mödan, att han skrifver upplysningar, öfver anmärkningarna. Men det är verkligen svårt att antaga något snnat, än att han här låtsat ignorera något, som han ganska väl känt, endast för att ej behöfva utlåita sig öfver hufvudpunkten af striden, som är den: huruvida icke den stående armåeen skulle kunna inskränkas,; i synnerhet hvad lyxen och paraden beträffar, utan lvåda för rikets sjelfbestånd, emedan deremot beväringen då i större förhållande kunde ökas, och dessutom genom den sålunda uppkomna besparingen utvägar Jemnas till andra mera produktiva ändamål. Vi torde väl, ur sistnämda synpunkt, återkomma utförligare till artikeln.: En annan anmärkning, som äfven kan göras i förbigående är, att man af upplysningarpanx I ser, att de extra anslagen till försvarsverket icke allenast uppgå till samma, utan högre belopp för försvarstitlarna än vid förra riksdag. Man kap Ihärvid ej undgå erinra sig, hurusom dessa extra anslag ifrån början tillkommo, d. v. s. be lgärdes under serskild rubrik under konung Carl Eos ; VF Av oa Å f Johans regering, på det den ordinarie staten ej -Iskulle skyllra med betydligt större summor den ena riksdsgen än den andra; men att de första gångerna, då detta begärdes, förutsattes det, att det afsågo tillfälliga behof för en gång, hvilka sedermera, när det nödiga för materiellen dyTH Er Je FE