Aftonbladet – 19 januari 1848, sida 1

stade sig derföre i generalens armar. AÅtt handla annorlunda hade ju varit att tillstå sin kärlek, innan han visste om den var delad? Sedan vände Feodor sig till Vauinka och nu, liksom då han reste, böjde han knä för henne; men ett ögonblick hade varit tillräcklig: för den stolta unga flickan, att synbart kufva de känslor, hon erfarit; den rodnad, som, lik en flamma, uppstigit på hennes panna, hade försvunnit, och hon var åter blifven den stolta och kalla marmorstatyn, ett verk af högmod, påbegynnt af naturen och fulländadt af uppfo.tran. Feodor kysste hennes hand, den var darrande och kall; Feodor könde sitt bjerta nira att brista; han trodde att han skulle dö. Nå Variokan, sade generslen, hvarför är du så kall mot vår vän, som på cn gång har förorsakat oss så mycken fruktan och så mycken glädje? Nå Feodor, omfamna min dotter!s F-odor reste sig bedjande, men förblef orörlig; ty generalens tillåtelse var ju honom ej tillräcklig? Hörde ni ej hvad min far sade? frågade Vaninka leende, men likväl, utan att hafva nog väld öfver sig, för att dölja den rörelse, hennes röst förrådde. Feodor närmade sina läppar till Vaninkas kinder, och som han på samma gång höll heanes hand, tyckte han att den genomen rervös och ofrivillig rörelse sakta tryckte hans egen; han var nära stt uppgifva ett svagt glädjerop, men då han såg upp på Vaninka, blef han i sin ordning förskräckt öfver den blekhet, som. så hastigt hade betäckt hennes anlete. Generalen bad Feodor sätta sig ned till bords, Vaninka 3:ertog sin plats, och som hon hän-. delsevis satt mot ro, kunde generalen, som ej fattat någon x icke eller märka der förändring be Frukosten försigg under berättelser om det 12 s me kan gissa, ta märkvärdiga fltio,