Aftonbladet – 18 januari 1848, sida 3

må kunna hållas-sluten med ambulatorisk läseordning, äfvensom att, då flere lärare samtidigt undervisa i de högre klasserna, större eller mindre kretsar af de lärjungar, som tillhöra dem, må kunna afskiljas ifrån de öfriga, för att under hela lärostunden eller någon del deraf njuta sin lärares särskilda undervisning. Till iakttagande af den vigtiga regeln i all undervisning att börja med ett lättare ämne och derifrån öfvergå till ett svårare, torde, i afseende på språken, det svenska böra blifva det första, derefter det tyska och sedan det latinska, det franska, det grekiska, det engelska och det hebreiska. Då både fransyska, engelska och flera andra af de tefvande språken härleda sig från det latinska, och detta dessutom ir nödvändigt att känna för dem, som skola studera grekiska eller hebreiska, torde latinska språket böra antagas såsom ett ovilkorligt läroimne för alla, som qvarstanna i läroverket utöfver fjerde klassen, men alla, som ej söka egentlig embetsmannaeller lärd bildning, böra erhålla rått att afbryta dess studerande så snart de kunna redogöra för en lätt författare, såsom Cornelius, Julius Cesar eller någon dylik. Er(srenheten både inom och utom fäderneslandet har nemligen, hvad fransyska språket angår, visat att den, som läst något latia, i allmänhet nom ganska kort tid icke allenast upphunnit den, som på fransyska språket ensamt användt samma tid, som den förre på både latin och fransyska, utan ock förbigått den sednare och dessutom sedermera vid studium af andra lefvande språk hait en betydlig lättnad. Då dertill äfven kommer, att för många af de praktiska yrkena och de förberedande studierna derLill, någon kännedom af latin är nästan oundpänglig, visar sig tydligen, att äfven för den, som åt apologistsidan söker sin högre bilining, det måste blifva en väsendtlig fördel att hafva inbemtat de första grundbegreppen af latinska språket. För den stora del af lärjungar, som inom 4 å 3 år lemnar skolan och således ej hinner längre än att på sin höjd genomgå fjerde klassen, synes det deremot vigtigare att på kortare tid vinna den mindre fullständiga kännedom af lefvande språk, hvilken de kunna i dessa klasser erhålla, än att inhemta fastare srunder för språkstudier, hvilka de sannolikt aldrig komma att fullfölja. För öfrigt torde full frihet böra lemnas lärjungarne att afsiga sig latinet utöfver ofven bestämda grad, samt grekiskan och hebreiskan, och för dem, som studera srekiska, att afsäga sig engelska. I öfriga läroimnen, hvilka i allmänhet torde böra blifva desamma som hittills, ehuru till en del utvecklade till ett högre kunskapsmått, torde ingen annan valfrihet böra lemnas, än att vissa al dem icke behöfva drifvas så bögt, att vid af;ång från läroverket vitsordet godkänd i dessa imnen ovilkorligen erfordras för att kunna blifva till student antagen. Då af elementarläroverkets delning i skola och gymnasium flera olägenheier visat sig dels i disciplinariskt 2fsecnde, des i förhållandet emellan lärarne vid de olika lä:overkenr, dels i afseende på mindre enhet i undervisningen med mera, och dessutom besparing i utgifter uppkommer, om läroverken förenas, torde båda dessa läroverk böra sammanslås till ett, så att vid ett fullständigt läroverk gossen kan, ifrån intagningen i detsamma till dess han utgår för att blifva student, i samma skola erhålla den bildning, ban söker. Så beskaffade fullständiga laroverk kunna likväl af flera skäl hvarken tillvägabringas eller vara hehöfliga inom alla rikets städer. I större gelen deraf måste derföre mindre skolor inrättas, men dessa kunna ställas i ett sådant sammanhang med de större, att man kan från hvilken mindre skola som helst ingå uti ett fullständigt läroverk, utan att bildningens harmoniska fortgång derigenom störes. Att rektorsbefattningen vid det sålunda sammanslagna liroverke: bör, likasom vid de mindre, vara en stadig beställning och icke ett ambulaioriskt uppdrag, torde nu mera icke anses tvilvelaktigt. Ått ferierna hittills varit för långa och lärjungarne således icke allenast förlorat en tid, som kunnat nyttigt användas, utan ock ofta hunnit glömma en del af hvad de lärt, har bittills med skäl blifvit anmärkt. Läroterminerna torde derföre böra förlängas till omkring 58 veckor om året; höstterminen börja den 15 Augusti samt sluta den 43 Decemher, och vårterminen börja den 435 Januari samt sluta den 135 Juni; vinteroch sommarferierna således upptsga omkring 43 veckor, och en veckas ferier dessutom lemnas vid påskhelgen, hvarigenom ferierna tillsammans blefve omkring 414 veckor. Lärjungarnes lärotimmar torde ock för de flesta klasserna böra förökas, men deremot den hittills beraknade hemläsningen betydligen nskränkas, hvarigenom säkrare kontrolleras, att ynglingarnas arbetskrafter icke öfveransträngas. Då disciplinen inom våra nuvarande läroverk ofta varit svår att bibehålla, och kroppslig aga, ehuru nu mera ojemförligt mindre begagnad an förr, likväl icke sällan miste tillämpas, torde de disciplinära stadganden, som inom nya elementarskolan med framgång blifvit följda, äfven böra antagas, och således kroppsaga väl böra bibehållas, men först efter det att den felaktige lärjungen, genom föregående nedflyttning i särskild straffklass, blifvit varnad och fått all varsam påminnelse att sig rätta. 4 (Forts.) — Red. har blifvit anmodad offentliggör: följande: