Aftonbladet – 18 januari 1848, sida 2

utmärkt sig i striden mot en annan; i det andra om pension åt en behöfvande enka. För öfrigt trodde talaren, att om fråga någonsin blefve att hevilja pension åt Fryxells enka, skulie ingen säga nej dertill. Frih. J. Cederström hade ansett honom vara alltför mycket partiman, derföre att ban nyttjat om Geijer ordet häfdatecknare och om Fryxell pberättare. Det hade skett utan afsigt, och hade i motsatt fall kunnat försvaras dermed, att Geijers förnämsta skrift heter Svea Rikes Häfder); Fryxells deremot Berättelser ur Svenska Historien,. Somme talare hade hållit före, att om Geijer varit ledamot af detta stånd, skulle han bifallit det nu väckta förslaget. Tal. tviflade ej derpå. Om Geijer hade varit närvarande, skulle han varit den ende, som grannlagenheten bjudit att rösta för bifall. Frih. Cederström, R. Hr Ehrenborg bade kallat jemnförelsen mellan en pensions tilldelande åt fru Geijer och en medalj åt hr Fryxell för haltande, men det är lätt att bevisa dess riktighet. Det finnes många enkor, som behöfva pension, men de få icke alla. Hela verlden anser ock, att det är för hennes aflidne mans förtjenster, som pension blifvit föreslagen åt fru Geijer. Det har sagts, att det icke är skäl att belöna en, när icke alla, som förtjena, kunna få belöning. Men derför alt detta är omöjligt, är det icke skäl att neks en belöning, som är föreslagen, och hvartill man således har anledning. Vidare har man sagt, att Riddarhuset ej borde upphäflva sig till skiljedomare i en litterär strid: Det låter, som man skulle anse Riddarhuset främmande för denna strid, hvilket det, i talarens tanka, icke vore. Frib. Raab, Adam, skulle hafva bifallit förslaget, om det afsett en nationalbelöning, men då det blifvit väckt af enskild man och i enskildt stånd, ansåg han oriktigt för Ridd. och Adein att bifalla det, och föga smickrande för Fryxell att sålunda erhålla en medalj. Just för de stora minnena af förfädren och af naturlig tacksamhet mot den, som framställt dessa i behörig glans, borde förslaget icke bifallas. Adeln skulle derigenom erkänna behofvet af understöd, hvilket erkännande vore en svaghet. Det vore äfven ett erkännande, att adeln ville komma i strid med de andra stånden, och en sådan vore farlig. Hvarthän skulle det taga vägen, om h klass belönade. sin försvarare? Frih. J. Ce uppträdt för historiens sanning: skulle i löning af adeln neddraga historieskrifvaren från hang högre ståndpunkt till en lägre och göra honom misstänkt såsom partligängare? Hr von Troil, S. G., önskade att motionen uteblifvit, ej derföre att han ogillade syftning, utan derför att man hade bordt förutse, att den skulle blifva en brandfackla och. framkalla obehag. Sedan förslaget blifvit väckt, röstade talaren dock för bifall dertill, emedan prof. Fryxell hade varit outtröttlig i sina forskningar; genom sitt sätt att framställa historien gjort den vida mer läst af folket, än förr; icke erhållit något penningeunderstöd. Fryxell hade icke smickrat adeln, utan blott gjort den rättvisa genom att framdraga glömda facta; och då så många sökte massans gunst genom att nedsätta adeln, vore det denna värdigt att belöna dem, som gjorde den rättvisa. Hr von Hartmansdorff: Frågan har blifvit förd in på ett område, dit den icke hörer, ty det är främmande för ämnet huruvida motionen är gjord för att lemna företräde åt prof. Fryxell framför prof. Geijer. Tal. önskade afsöndra detta. Kåge orsaken till det gjorda motståndet ej djupare på botten, är tvisten mellan tvenne historieskrifvare, skulle ej så många talare hafva uppträdt och ståndet ej varit så talrikt samladt. — Motståndet ansåg tal. gjordt, ej för medaljens kostnad, som är obetydlig, ej för Fryxells skull, som alla erkänna vara ärkt, utan från den stora frågan om representationens förändring och adelns tillintetgörelse såsom stånd. Om man ej fruktade en. trogen och sann framställning af adelns förtjenster, af dess vigt för Sverige, af hvad den gjort för befordrande af Sveriges välmakt, hvilket blefve besvärligt för dem, som önska dess aflägsnande, skulle man icke hitta på svepskäl, för att vägra en föreslagen belöning. Att denna förmodan vore riktig, slutade tal. deraf, att det isynnerhet är när representationsfrågan förekommer, som adeln förklenas, ej blott i tidningarne, utan äfven på Riddarhuset, såsom skedde den 8 Augusti 4844. De anförda skälen mot bifall till betänkandet äro hknfvudsakligen två. Först, att adeln oj behöfver försvar. Deruti ligger både sanning och öfverdrift: sanning derför, att en samhällsinrättning, som i grunden är riktig, kan blott för tillfåliet borttagas och stiger upp igen, om än halshuggen; men tilllika öfverdrift, ty denna inrättning, såväl som andra, kan dock störtas genom att lida daglig Vrångvisa. Ingen inrättning funnes, som vore mer befästad i folkets sinne och i grundlagen, än konungamakten, och likväl hade ingen blifvit mer skändad. Man hade trott, att den ej behöfde försvar; men det hade visat sig, att konungamakten behöfver det försvar, hon kan få. Så ock adeln, som står den närmast. Det är ej för våra personer. utan för samhällets skull. Man har ej velat belöna en författare, hvars skrifter ligga vår tid så nära, Men Fryxell har ej behandlat den närvarande tiden, utan en aflägsen. Man har också sagt, att icke lefvande utan döda skulle belönas. Man vill då förfara mot Fryxell, som mot våra framfarna stora män och konungar, dem man smädat under deras lefnad. ÅAngern har kommit, då upprättelse varit för.sen. —Det andra skälet, som anförts mot bifall, är att Fryxell ej behöfver uppmuntran och att man, sedan han fått en sådan, skulle säga att han arbetade för vedergällning, hvarigenom hans arbete skulle blifva utan frukt. Afven i detta ligger sanning, men också alltför stor öfverdrift. -Det är gifvet, att hyar och en som arbetar, arbetar för saken, men det är dock uppmuntrande att se, det samtiden gör afseende derå. Ett bevis derå är den utmärkte Tycho Brahe, som, äfven sedan han blifvit landsförvist, fortsatte sina arbeten, men dog af längtan efter fåderneslandet. Mot dem, som yrka att den, hvilken försvarar ett Istånd, ej måtte få vedergällning, anförde tal. krigarens exempel. Det är visserligen bans pligt att strida men hur anser han. om fältherren al unn— tm